Var i Båstad förra veckan på konferens. Finns väl inget så vemodigt som en badort om hösten: till synes övergiven och handlingsförlamad, långa skuggor, man ser alla skavanker, allt är liksom bara patetiskt…

Jag lånade cykel av hotellet och trampade mig fram längs strandlinje och horisont denna disigt mjuka septemberdag! Jag har aldrig varit i Båstad om sommaren och har ingen längtan dit då heller. Men den här atmosfären upplever jag gärna igen. Det är lite Ray Bradbury-stämning över sådana här orter när säsongen är över, jag minns hans noveller särskilt.

Båstad hamn. En god vän epostade mig samtidigt att han var så nöjd och stolt över att två av hans vuxna söner velat åka och fiska i Norge med farsgubben. Det är sådant man får hitta på: resor, sommarstugor, fira så kallade högtider, etc, för att återfå något av den familj som var när barnen var små. Numer är man väl själv lite som en badort om hösten…
(Men det är så klart fint det också!)