Fredagen den 28 februari 1986 släntrade jag in på mitt pass som nattredigerare på Kvällspostens centralredaktion i Malmö som vanligt. När jag tog taxi hem i gryningen var det i en annan värld. I 25 år därefter har jag alltid hajat till när digitalklockan visat 23:23.

Jag minns att redigerarkollegan Maria Fröjdh satt och pratade om hemtextil, blommiga soffkuddar och liknande. Jag hummade och räknade format med bildsnurran och typometern och ritade ut artikelomfånget på pappersblocket. Vi satt alla runt ett och samma stora bord i Sydsvenskanhuset i Segevång: redigerare, reportrar, redigeringschefen och nyhetschefen. Det var extra trångt nu eftersom vårt ordinarie kontorslandskap renoverades och vi fick knö in oss i gamla cafeterian på samma våningsplan i höghuset. Det var i vilket fall vi på natten som gjorde tidningen, de på dagen tillhörde ett lägre kast i våra ögon. Vi var tuffa och hårda och nattreportrarna hade alltid passet på sig när de kom till jobbet: de kunde bli utskickade. Det här var före internet, kabelteve och gratistidningar. Kvällstidningarna grävde fram seriösa scoop, blandat med slabb så klart, och upplagan var minst dubbelt mot idag.

Nattreportern Anders Bengtsson satt mitt emot Maria och mig och han avslutade ett telefonsamtal, vände sig till nyhetschefen Tore Magnusson och sa med generad röst: “Du, Tipsaren ringer och säger att Olof Palme är skjuten.” Tore tittar upp. Tipsaren i Stockholm var en klippa, men han ringde i tid och otid och hade inte alltid på fötterna. Det senare hade många andra inte heller: Kvällsposten tog ständigt emot tips om allt från ufon som landat till att grannen antagligen mördat sin fru. Jaja, sa Tore, låt oss avvakta en stund. Klockan var strax över halv tolv på natten. Maria fortsätter prata mönster. Då ringer det igen till nattreportern. Ett nytt tips om att statsministern skulle vara skjuten och förd till sjukhus, den här gången är det en taxichaufför som hör av sig. Okey, sa Tore, ring sjukhuset. Nu slutar Maria prata heminredning och hon och jag och Magnus Pier som också ritade tidningen den natten vi tittar på Anders Bengtsson som mitt över bordet lätt harklande presenterar sig för sjukhuset i luren. Och så säger han sitt ärende. Och sedan säger han bara: jaså, jaha, okey, tack. Och nu händer det. Nu rämnar världen och tideräkningen i mitt liv går itu till ett före och ett efter de ord Anders plötsligt blek, men samlad uttalar vänd mot nyhetschefen:
– De vill inte säga någonting.

Vi visste alla vad det betydde. Att sjukhuset inte förnekade det kvällstidningens nattreporter ville ha bekräftat. Att de däremot skulle säga: Ja, Olof Palme är förd till oss och är svårt skadad eller död, det förväntade ingen sig. Men de förnekade inte att så hade skett: De ville inte säga någonting. Det kunde bara betyda en sak. Jag ryser fortfarande 25 år senare när jag tänker på det.

I taket hängde en teveapparat, på den såg man Stockholms Stadshus ett tag till innan motivet byttes ut mot den sedvanliga testbilden och radion sände de vanliga musikprogrammen. Sveriges Radio hade fram till mordet ingen bemannad nyhetsredaktion på natten eller någonting som kunde hantera att det Hände någonting i konungariket Sverige på natten. Och som sagt: det fanns inga datorer eller nätverk av dagens snitt och mobiltelefonen var inte uppfunnen. Men det fanns tindingsredaktioner och journalister.

Tore Magnusson, tappra hjälte som vegeterat sig genom rökförbudet som infördes när vi migrerade till den lilla kafélokalen, spände ögonen i den som genomfört rökstoppet och sa med bestämd röst: Nu röker vi! Jag förstod det inte var läge säga emot. Snabbt delades uppdragen ut: Jag skulle ta  mig till arkivet och hämta bildmapparna på Palme samt på vägen dit försöka i våra ordinarie redaktionslokaler hitta kuverten för de förberedda dödsfallen. De andra sattes att riva ut det mesta i morgondagens tidning, varsko sätteriet om att det skulle bli ändringar och sen lämning och telefonerna gick varma för att ringa in mer personal.

Jag trevade mig genom den ödsliga och helt utfläkta vanliga arbetslokalen, där en ensam bygglampa på stativ lyste upp den rå betongen, kablaget och pelarna. Jag letade mig fram till väggskåpet där vi hade en del material och hittade kuverten. Vilka dödsfall hade vi förberett oss för? Vad var redan iordningsställt och förväntat? Jag hade hört historien om att förre kungen vid ett besök hade bett att få se dödsrunan över honom själv vilket en generad anställd hade gått och hämtat. Men Gustav VI Adolf hade varit nöjd. Vilka skulle nu 1986 kunna begära fram samma sak? I Kvällspostens ägor fanns det tre personer vi tydligen förväntade oss kunde dö och som det skulle finnas ett akut allmänintresse att få läsa om och som vi hade ett färdigt material över prydligt samlat i var sitt kuvert. Jag stirrade i spotlightens kalla sken på den osannolika trion: Rudolf Hess, Gunnar Sträng och Marlene Dietrich.

Jag lade tillbaka de tre kuverten och samlade mig inför att uppsöka arkivet. Här inne kunde man stöta på Sydsvenskanpersonal, det var enda stället som det var acceptabelt att vistas med varandra i samma lokal, det var vattentäta skott annars. De enda som rörde sig fritt mellan de tvenne tidningarna var städarna. Och de sa att vi var mycket trevligare. För vi hälsade på dem…

Jag klev in på arkivet, det var tomt på folk, genom rutan i dörren in till morgontidningen såg jag den personalen sitta vid sina bord. Arma satar, tänkte jag. De kommer inte att ha en chans. Jag sprang bort till sektion P och slet upp hängmappevagnen för Palme. Plockade på mig en halv meter kuvert, hörde dörren från Sydsvenskan öppnas, vände kuverten så det inte gick att läs vem de var över och släntrade likgiltigt ut genom dörren till Kvällspostensidan  varvid jag sprang genom mörkret och hisshallen och ut i kafeterian. Här hade röken börjat lägga sig och nu ringde telefonerna tillbaka. Själv tog jag emot samtal från Argentina och Frankrike där redaktioner efterlyste bilder på Palme. Samtidigt fortsatte testbilden på teven och radion spelade klassiskt. Plötsligt gick flashen. Jag hittar mig själv ståendes framför teleprintern tillsammans med vaktmästarna. Vi står där och glor på telegrammets enda rad: Olof Palme död. Jag tror jag river av det sedan försvinner papperet under natten. Fler och fler anländer till tidningen och nu först knackar någon på från Sydsvenskan och står i dörröppningen och undrar om vi har bilder, de skulle mirakulöst hinna göra om första sidan, ettan, i varje fall med ett porträttfoto och kort text.

När klockan närmar sig fyra på morgonen är det dags att lämna över till morgongänget. Natten har gjort om tidningen, men det här är bara början. Redan har Peter Welitschka börjat skissa på en minnesbilaga och fortsättningen kommer mest att handla om Vem och Varför, en följetong för lång tid framåt. Men nu lördag morgon när solen som gick ner i fredags ännu inte har gått upp sitter vi och undrar: Vad händer? Jag finner mig på fullt allvar undra om det finns krypskyttar ute, om de ligger där på andra sidan motorvägen och om det är fler som ska skjutas i riket, om det här är en statskupp och vem håller på att ta över landet i så fall?

Man brukar säga att vid våldsamma händelser inträder en känsla av overklighet. Jag skulle säga att natten då Palme sköts spräcktes en idyll och tillvaron blev mer verklig än någonsin: världen ringde och Sverige blev ett med utlandet där allting har kunnat hända hela tiden. I vilket fall så tog vi som gick av en taxi hem till mig, det hade vi aldrig gjort förut efter jobbet för det skulle vara helt absurt när det enda man ville då var att åka hem till sig och sova, och jag vill minnas att vi satte oss på golvet i mitt vardagsrum i lägenheten vid Möllevångstorget och inväntade radions nyhetssändning klockan 5. Då kom beskedet. Vi pratar med varandra, vi fattar ingenting, till slut är jag ensam, jag hör nyheterna klockan sex också, samma läge, stänger av radion, tittar ut. Ser hur det börjar tändas hos grannarna runt om. Förstår att de kommer att gå ut i hallen och hämta tidningen. Ta upp den från golvet, veckla ut den. Och läsa vad som kan sägas är ett kartblad för det nya landet. För det som inte kan hända i Sverige har just inträffat och därvid har den gamla välkända nationen efterträtts av ett nytt främmat territorium som ingen hittar i!

Jag går och lägger mig. Väcks av en tystnad som aldrig är fallet annars. Lördag är ju marknadsdag vilket  betyder stoj och liv på Möllevångstorget från dels handlarna som skriker ut sina varor, dels kunder som skrattar och hejar. Jag stapplar upp och ställer mig vid fönstret: folk står i klungor på torget, jag uppfattar det som att de gråter.

Någon tid därefter gör radion ett minnesprogram och återutsänder de nyhetsinslag de sände på lördagsmorgonen och som jag och mina arbetskamrater hade lyssnat på hemma hos mig. Då hade reportrarna låtit helt normala. Nu hör jag gråtspruckna röster snubbla och snava sig genom en text med osammanhängande meningsbyggnad.