Jag trodde aldrig det skulle hända: att jag skulle säga upp prenumerationen på min morgontidning – och bara känna lättnad.

Jag lärde mig läsa vid sex års ålder och började då med serierna i morgontidningen. Sedan har jag genom åren och livet erövrat avdelning efter avdelning -även om seriesidan alltid varit bastionen- så att jag i år, 50 år senare så att säga, kommit att läsa det mesta. Har aldrig tidigare levt i ett hushåll utan dagstidningsprenumeration. Men sedan två veckor tillbaka gör jag det.

Och jag känner mig befriad från ett raster som ville inbilla mig att det sållade fram information och nyheter om verklighetens villkor från när och fjärran. Att produkten var angelägen i att vilja hålla mig underrättad. Så jag i demokratins namn kunde hålla mig öppen för en så mångfasetterad bild av tillvaron som möjligt. Det gör den inte. Den krymper min värld istället.

Jag är så trött på Sydsvenskans obefintliga bevakning av vad som händer från stadsdelsnivå i Malmö och hela vägen upp till besluten som fattas över våra huvuden på riksdags-, regerings- och EU-nivå. Det senare kan jag läsa allt om i husorganet Riksdag & Departement, men jag borde fått det i en av Sveriges största dagstidningar. Jämte att jag inte skulle behöva ha den utmärkta veckotidskriften Tempus för att kunna läsa långa analyserande artiklar om tillstånden i utlandet. Jag vill veta sånt genom en daglig nyhetstidning!

Istället för mer nyheter och ett i sann mening tankeväckande material erhöll jag i allt högre grad det motsatta av min morgontidning: veckotidningsfeature. Det är det här som blev droppen för mig: helgsatsningen, som Sydsvenskan kallar det. Att den tidigare söndagsbilagans kvasi-innehåll smetades ut över hela helgens vanliga tidningar istället. Och att antalet babblande krönikor tog allt mer utrymme. Däremot aldrig en artikel som kräver tankemöda av läsaren. Tvärtom: Tanklösheten stänker friskt på varje sida.

Att tidningen borrar sig allt djupare fast i ett etniskt rensat faktum att ha till synes enbart yngre ointellektuella vita medelklassmaterialister som målgrupp är beklämmande och ett svek mot det publicistiska uppdraget. Om samma målgrupp dock nöjer sig med att av “sin” tidning aldrig bli utmanad får framtiden utvisa. Uppstickaren Fria Tidningar, en två-dagarstidning som har långt kvar innan den kvantitativt och kvalitativt kan nå målet att vara en daglig nyhetstidning, vågar dock gå emot sin förmodade läsekrets och likt R&D kritisera den hand som föder den eller som den är en produkt av. En utmärkt inställning vilket också ger en tidning som överraskar och öppnar fönster mot nya aspekter på ekonomi, miljö och samhälle vilket är FT:s grundbevakningsområden.

Så jag klarar mig utan Sydsvenskan, tyvärr. Lokalbevakningen finns det ju ändå ingen lösning på, möjligen får jag börja läsa kommunprotokoll på nätet… Men nu slipper jag återkommande inslag som att, till exempel, se en bild på en brunn omgärdad av arbetande kvinnor med en bildtext som säger: “Kvinnorna i byn samlas runt brunnen” respektive bilder på enbart män, men där texten då kan berätta att: “Stadens befolkning vallfärdade till valurnorna för att deltaga i folkomröstningen.”

Gammelmedia är på väg ut. Framtiden tillhör specialtidskrifter och sociala medier. Journalistiken kommer att överleva, men journalister som tror att vi har någon sorts övertag eller monopol här är snarare en fara än en tillgång för demokratin!