Spårsnö i Bulltoftaparken. Tippen är nyklippt, skråddad in på bara skinnet, men det bekommer honom inte det minsta fastän han gått från Darth Vader till Gollum i kroppsbeklädnad och det är minus två grader. Men det är vindstilla, för en gångs skull, och inte särskilt fuktigt ute. Fast han struntar säkert i vädret oavsett, han lever här och nu och det betyder massor att snoka i och snusa på och spåra efter. Fullt upp!
Spitfires är så positiva: på deras blogg skriver de att de hade nästan alla rätt på hands-outen och det framstår hos dem som jättebra. Vi hade ett fel och är skitirriterade! Vi hade handomröstning ifall en sköldpadda var en reptil eller amfibiedjur. Vi valde det sistnämnda. Och så röstade vi om ifall det inte spontant uppkomna svaret på vad IBM stod för ändå var fel; inte var det International där i början som vi svarat, det måste vara Intelligente och så ändrade vi. Och så tvingades vi sitta och lyssna på Too late for a tables apvrål över att de vann med två poäng över oss…
Hade vi svarat rätt på det vi felat av ovannämnda hade vi ändå bara fått 21,5 i och för sig vilket var ett halvt poäng mindre än vinnargänget. De andra felsvaren vi angav hade vi inte diskuterat några alternativ till vilka varit bättre så där grämer man sig inte lika mycket. Det var väl mest bara vilken komiker som varit kom-fram-och-säg på Golden Globe som vi inte kunde förstås.
Bra drag på Journalistförbundets årliga journalistseminarium idag i Malmö. Vad kan en reporter inte twittra om, hur bevakar pressen sverigedemokraterna, hur kommer vi att bevaka Bröllopet och vad tycker den autonoma vänstern om media.
När det gäller twitter så twittrades det friskt från halvdagsseminariet och här kan jag reagera på att ska vi aldrig mer ha interna möten? Nu kan kungen själv läsa att landets meste hovreporter tycker han är den grinigaste i kungafamiljen vilket ju kan försvåra den journalistens arbetsmöjligheter. Alltså ska vi vara helt transparenta hela tiden?
I motsats då till två anonyma personer som påstod att de kom från den autonoma vänstern, att de försvarade våld och att de inte ville bli fotograferade av oss eller få det som de sa upptaget på band och att de inte ställde upp på att bli intervjuade, det var inte därför de kommit till journalistseminariet. Hade de litat på oss hade de sagt mer. Suck.
Den heta potatisen Sverigedemokraterna analyserades väldigt intressant: Lena Sundström, författare och journalist, redogjorde här för vad hon kallar medias egen dramaturgi. Det handlar om en vi-och-dem struktur för att framkalla en demonisering. Media är heller inte konsekvensneutral enligt henne utan vi i den branschen rycks med och förändrar referenspunkterna så att det som inte var rumsrent igår kan ha blivit salongsfähigt idag. Vi glider med!
Det är också roligare för en journalist att rapportera om SD-möten, etc, på grund av de här frågornas möjligheter att trigga journalister. Dramatiken är aldrig långt borta och reporterns roll blir häftigare.
Och därför får väl också SD och den autonoma vänstern en medieuppmärksamhet som både är för liten och för stor, på något sätt. De analyseras mindre sakligt och mer medryckande.
Såg Stravinskijs opera Rucklarens väg på Malmöoperan igår. Och funderar över skillnaden mellan radioteater och scenisk opera -de måste vara varandras ytterligheter: I ena ringhörnan röster som regisserat framför en text, basta!, i andra tillkommer scenografi, rekvisita, kostymering, ljussättning, musik, orkestralt framförande, sång, kroppsligt agerande, etc.
Radioteater framkallar bilder som sätter sig som minnen av föreställningen, opera på plats skapar andra ljud- och synupplevelser delvis förbundet med att konsumenten är upplyft från sitt eget torftiga tjäll där den förra kulturformen oftast inmundigas.
Men i båda fallen eftersträvas, inbillar jag mig i allafall, likt för all scenisk konst att innehåll och framförande harmoniskt ska smälta samman. Att musiken stöder sångerna som framförs av rätt karaktärsgestaltningar i ett rum som är deras. Eller att rösterna i radions mörker ger mig upplevelsen av att de tillhör just de personer de säger sig vara i den kontext som jag invaggas i “finns”.
Därför är Rucklarens väg i Malmöoperans framställning tankeväckande. För här bryts det mönster jag beskriver ovan. Och jag funderar mycket på vad det är som gör att föreställningen faller sönder i fyra disparata delar: librettot, scenografin, sångarna och orkestern.
Ögat vandrar på textdisplayen i taket ner till kitschen på scengolvet upp till sångarna som inte hörs på grund av musikerna i diket vilka kör sitt race så det ryker. Stravinskijs märkliga musik sitter som gjutet och operaorkestern visar än en gång vilken klass de håller, heja dem! Men nu är det ju inte konsert utan opera… Och då borde musikerna tyvärr dämpas på något sätt, kanske få över sig det där halvlocket som finns över gropen ibland. Eller så borde sångarna få mikrofoner. Kören klarar sig dock.
Alltså: orkestern spelar på i sin värld, texten rullar fram i taket, men mellan de här två instanserna utspelar sig till dem oberoende disparata sceniska lösningar sångarna lösligt förhåller sig till. Man vet liksom inte var man ska fästa blicken eller vad man ska ta fasta på för att få ihop det.
Som när jag för hundra år sedan gick in i en svart kub på järnvägsstationen i Genève för att se film i väntan på ett tåg. De visade Tjuven med Jean Gabin. Den är på franska, men eftersom Schweiz är trespråkigt var filmen textad på både tyska och italienska vilket betydde två textrader för varje idiom = fyra rader. Det tog halva höjden av filmbilden. Jag kan ingen tyska eller italienska alls, men min franska behövde understödjas så jag sprang med ögonen likt en fälthare över raderna för att se om det fanns något matnyttigt att förstärka hörförståelsen med vilket filmbilden så klart inte tog hänsyn till utan den bara gick på där bakom gallerna. Jag kom att tänka på den bioupplevelsen igår.
Nu avblåser vi tävlingen, se inlägget nedan från den 1 januari av gästbloggare Johansson!
Fyra förnämligt fraserade förslag fann framgång fast fjärde fotbollsfantasten förfärdigade förstås fiffigt försök fåfängt förgäves för fortunalycka!
För att börja med det triviala: Rätt svar är rent formellt alternativ B.
Men vi var ju ute efter fyndiga argumenteringar för varför B är rätt. Och här har tävlingsledningen kommit fram till följande:
Signaturen Joachim får en trisslott för sitt först och rätt inkomna
svar baserat på slug deduktiv slutledningsförmåga, signaturen Gunnar får en trisslott för att i enlighet med gamle Ockham och hans rakkniv finna den enklaste förklaringen till sagda svar: vinklingen av det översta på staketet. Signaturen Tant Greta får också en trisslott, men det för djärvheten att byta tankespår och på ett charmigt sätt braka rätt ut i felsvaret .
När det gäller signaturen Calle Rockbäck har tävlingsledningen ett särskilt svar:
“Calle Rockbäck gör ett tappert försök att “MFF:iera” frågan, vilket är sympatiskt detta år då klubben firar sina första 100 år. Därför hade vi av MFF-kännaren Rockbäck förväntat oss ett helt annat resonemang, nämligen en diskussion kring den legendariske MFF-ledaren Fritz “Muraren” Landgren – detta apropå Muren på Branteviksgången.
Calle Rockbäck kan av detta skäl inte premieras med något annat än en vänlig virtuell klapp på axeln.”
Men ni andra kan alltså se fram emot en trisslott med snigelposten. Grattis!
Vojne, vojne vad den där Steve var snårig att följa i spåren som quizmaster igår! När vi i laget trodde frågan var färdigformulerad och vi slog våra kloka huvuden i hop för att diskutera fram svaret så visade det sig i ett par fall att Steve inte bara upprepat frågan som kutym är utan fortsatt att utveckla den med fler underavdelningar vilka vi missade helt att svara på!
Det var redan tillräckligt av frågor med många delmoment att ta ställning till och sammantaget kan sägas att vi seglade bort oss fullständigt. Vi visste dock att The bitter end är en nautisk term. 🙂
Men vi klurade aldrig ut vad “abstemious” och “facetious” som enda engelska ord i sitt slag har gemensamt… Eller vad Marilyn Monroes hund hette, men vi visste vad Adolf Hitlers jycke var döpt till så där klarade vi något. Vårt lags sammansättning gör att vi har en gedigen förankring i militärhistoria så vi kunde även berätta om skillnaden mellan engelsk och amerikansk honnör vilket ingen av oss visste att vi faktiskt visste egentligen.
Däremot saknar laget tydligen en tuggummihistoriker; en sådan hade klarat att ange streckkod som svar på frågan vad Wrigleys tuggummipaket en gång var först i världen med och som nu alla produkter är försedda med.
Jajaja!
Kort från Kvarnby proudly presents one more time: Gästbloggare Ulf R. Johansson som under sina dagliga patrulleringar i Malmö och ibland även utomlands understundom tager några foton också.
Han undrar nu om den upplysta allmänheten kan pricka rätt på var bilderna är tagna.
Togs bilderna vid:
A. Spreekanalen, Berlinmuren, en vinterdag 1976
eller
B. längs Branteviksgången, Malmö, år 2010.
Rätt och bäst argumenterat svar erhåller pris! Ange i kommentarsfältet vad du tror och varför.
Jag är inte mycket för att fira att det blir nytt år, tycker det är rätt jobbigt ärligt talat att ta hänsyn till kalendernoteringen. Den står ju inte för någonting egentligen mer än en konstruktion att så ska vi räkna tiden…
Det fina är dock att månen, som just nu lyser fet och grann över Kvarnby, en sådan här kväll snart får sällskap av fyrverkerier. Sådant är häftigt och i år har verkligen folk och glyttar legat lågt med att i otid skjuta sönder trivseln här ute. Det har varit så tyst och lugnt hela december så nu ser en fram emot att det ska smälla!
Jag ser också fram emot att få tillbringa kvällen i verkligt goda vänners lag, det är väl det som är meningen i stort: att vara med dem man tycker om. Så kan det mesta av prylar och reor dra dit pepparn växer istället.
Sista quizen för i år och nu kom halva laget tidigt och det var hela kvällen gott om plats. Annars kommer alla sent och det är knöfullt från början till slut, suck. Så vi kunde i kväll välja och vraka var vi ville sitta medan det andra onsdagar handlar om var vi ska klara av att tvingas stå…
Bryan quizmaster och frågorna knepiga. Födelsedagsbarnet i gruppen tog hand om det mesta i någon sorts lidnersk näpp: fortsätt gärna så. Men det räckte ju inte för Spitfires som inte kan koppla av och njuta av att de äntligen blivit årsmästare för de måste ju sitta med i sin hörna och förstöra för oss andra. De vann alltså för tredje gången i rad. De fixade till exempel att Barack Obama var USAs 44:e president i ordningen och inte den 43:e som Team Stella plitade ner. De klarade också att Paris Hilton fått ett idiotpris som årets sämsta skådspelerska medan vi tyckte det fanns fler att välja mellan. Etc. Michael Jackson dog den 25/6 vilket ingen av oss klarade medan båda lagen fixade att Schumacher kör för Mercedes i Formel 1 och att Slumdog Millionaire fick en Oscar för årets bästa film. Ingen av oss kunde svara så att Bryan blev nöjd på vad klimatkonferensen i Köpenhamn hette, det räckte inte med att skriva COP 15. Spitfires tog dock hem 22 mot våra 14 (fastän vi var dubbelt så många) men det räckte dock inte till seger omedelbart utan de vann först efter utslagsfråga om vilken skådis som varit oförskämd i en trafikkontroll.
Det värsta var väl att det bara i fråga om sämsta skådis hade rått omröstning inom vårt lag för vid andra frågor hade vi bara haft ett solklart alternativ…
2010 kommer att bli tufft och säga oss en del har jag en känsla av…
Spitfires har bytt blogg förresten, här kan man läsa deras version!
Julafton klockan 12 på dagen och blåsarna har just börjat klämma i med julpsalmerna från rådhusets balkong på Stortorget i Malmö. Om några minuter ska kommunfullmäktiges ordförande, Kjell-Arne Landgren, kliva ut iförd den lybska vänortskraschanen och sedvanligt inleda sitt julaftonstal med Kära Malmöbor! Därefter ska han först uppehålla sig vid händelser under det begångna året, häribland en del sportprestationer Malmö varit inblandad i, och sedan övergå till att sätta in vår stad i andra aktuella sammanhang. I år fokuserade vår borgmästare på att vi ska vara stolta över vår stad och fortsättas bygga ett bra samhälle med livskraftig gemenskap. Visst ska vi vara det, men jag misstänker att det är valår nästa år… F´låt om jag var taskig så här på självaste julfredsinblåsningsdagen! 😳
Kort från Kvarnby 