Så har det hänt igen: en konstutställning censureras -nyanseras som arrangörerna kallar det- för att inte stöta sig med religionsutövare. Av rädsla för repressalier, skulle jag vilja säga. Vilket är ett bakslag för yttrandefrihet och demokrati: båda företeelserna måste utövas för att sägas kunna vara fallet, de finns inte i sig som handfasta objekt vi kan ta på utan råder bara genom att vi tillämpar dem dagligdags.
Den här gången är det Världskulturmuseet i Göteborg som menar Elisabeth Ohlson-Wallins bildsvit från Jerusalem där hon fotograferat homosexuella personer på så kallat religiöst laddade platser kan göra människor upprörda. Och?, säger jag. Är det inte konstens uppgift, delvis, att få oss att reagera? Och det finns alltid någon som blir upprörd så hur avgör man där: kvantitet på antalet upprörda får avgöra visbarhet, eller är vissas upprördhet mer värd?
Jag raljerar för jag tycker utställningsarrangören har förverkat sitt uppdrag och kan flytta till valfri diktatur för beteendet stämmer bättre in där. Vederbörande kan ta med sig andra muséers ansvariga som betett sig på likadant sätt, exemplen är tyvärr fler. Sydsvenskans ledare tar idag upp fallen och skriver:
“Vad det här handlar om är religiöst grundade anspråk på att bestämma vad andra skall få se. (…) Ur ett annat perspektiv liknar det ytterligare en anpassning till den offer- och kränkthetskultur – ibland uppbackad med våld och hot – som långsamt snävar in och kväver den öppna debatten och den konstnärliga friheten.”
För snällt formulerat egentligen för i förlängningen är demokratin i fara och därmed även vanliga mänskliga rättigheter. Vågar vi inte visa konst, som det är frivilligt för folk att gå och se, för att det kan störa “vissa” så förtjänar vi knappast de grundlagsfästa fri- och rättigheterna.
Skånska Dagbladet behandlar ämnet likaledes, måhända mer känslosvallande, men det har de den konstnärliga friheten att så göra. 🙂