Jag fick en bild av min granne på andra sidan blåshålet hur det såg ut förr när vi hade syrener, häggmisplar och buskar mellan våra respektive trädgårdar på baksidan av våra radhus. Bilden är tagen från grannens sida. Våra tomter var inbäddade i blommande grönska, vi hade var sin helmysig berså tack vare allt som växte på den allmänna markremsan mellan våra hus. Men en dag var allt fällt och sedan togs även rötterna bort. Skrolla ner till inlägget “Prydligt och lättskött och se hur det ser ut idag…

Växtligheten var misskött och här ska i fortsättningen bara finnas gräs, menade ansvariga för vår bostadsrättsförening efter skövlingen. Att vi som bodde bredvid sagda växtlighet, och var de enda som såg den, inte stördes utan tvärtom fick livskvalitet av våra lummiga trädgårdar var utan betydelse. Växtligheten störde tydligen en ny överskuggande idé om lättskötthet och prydlighet som i stort håller på att förverkligas inom området. Jag skulle uppskatta att en dryg fjärdedel, kanske tredjedel av den totala mängd buskar, häckar och träd som anlades här vid radhusområdets etablering för drygt 30 år sen nu har rensats bort. Istället har kala gräsmattor ökat i yta. Samt fula låga staket mellan dessa gräsmattor och körbanor för att barn inte ska springa rätt ut i gatorna. Staketen behövs antagligen eftersom det inte längre finns buskar och häckar som stoppar…

Det här är en liten sak kanske, men, som jag ser det, ett prov på hur fel det blir när ett uppdrag missuppfattas och när kommunikation inte sköts som den bör i en demokratisk förening. Vem är till för vem kan man fråga? Självklart noterar jag också att det inte skövlas överallt samt att andra boenden, som önskar få bort träd och annan växtlighet på våra gemensamma grönytor vilka stör dem på olika sätt, de får gehör medan vi som önskar behålla och få tillbaka förlorad glädje vi ropar förgäves ut i öknen. Det finns nog inget värre än orättvisa för att tappa tro och mening och så kan proportionerna kvitta, det gör lika illa oavsett.

Under rubrikens devis har träden jag skrev om senast sågats ner. Samtidigt sågades flera andra träd ner och området i fråga, som tillhör en ekonomiskt välskött bostadsrättsförening med trevliga radhus, etc, genomgår en förvandling där träd och buskar ryker med rötterna och ersätts av enbart gräs, hittills i varje fall.

Den av medlemmar valda styrelsen förklarar i informationsblad att röjning ska göras i syfte att området ska bli mer prydligt och lättskött. Jag tror aldrig jag har tyckt så illa om ett begrepp som detta. Och blivit så överraskad av vad det innebär.

Nedan visar jag en efterbild av träden samt en bild på ett öde blåshål. Den sistnämnda bilden visar hur det ser ut idag mellan mitt och min grannes radhus. Innan var här syrener och häggmisplar som blommade vackert på våren och som ramade in våra trädgårdar, vilka på bilden nedan skymtar bakom våra hus, till mysiga bersåer. Jag har ingen bild på hur det såg ut då. För jag kunde inte drömma om att allt skulle röjas med rötterna bort. Och det i syfte att vinna högre grad av “prydligt och lättskött”. Var kommer detta uttryck från? Det låter som min arbetsgivares floskler att “stärka varumärket” och ha “respekt för människan”.

Är naturen så hotfull? Och var slutar det om träd och buskar stör ordningen och börjar plockas bort planta för planta?

Mina ytterplank är förfärligt gröna, jag vet. Det är min patetiska protest att inte tvätta och måla dem längre -vilket medlemmar i bostadsrättsföreningen ställer upp att göra själva för att minska föreningens utgifter- förrän träd och buskar har återplanterats i det här numer öde blåshålet.