Jag fick en bild av min granne på andra sidan blåshålet hur det såg ut förr när vi hade syrener, häggmisplar och buskar mellan våra respektive trädgårdar på baksidan av våra radhus. Bilden är tagen från grannens sida. Våra tomter var inbäddade i blommande grönska, vi hade var sin helmysig berså tack vare allt som växte på den allmänna markremsan mellan våra hus. Men en dag var allt fällt och sedan togs även rötterna bort. Skrolla ner till inlägget “Prydligt och lättskött och se hur det ser ut idag…

Växtligheten var misskött och här ska i fortsättningen bara finnas gräs, menade ansvariga för vår bostadsrättsförening efter skövlingen. Att vi som bodde bredvid sagda växtlighet, och var de enda som såg den, inte stördes utan tvärtom fick livskvalitet av våra lummiga trädgårdar var utan betydelse. Växtligheten störde tydligen en ny överskuggande idé om lättskötthet och prydlighet som i stort håller på att förverkligas inom området. Jag skulle uppskatta att en dryg fjärdedel, kanske tredjedel av den totala mängd buskar, häckar och träd som anlades här vid radhusområdets etablering för drygt 30 år sen nu har rensats bort. Istället har kala gräsmattor ökat i yta. Samt fula låga staket mellan dessa gräsmattor och körbanor för att barn inte ska springa rätt ut i gatorna. Staketen behövs antagligen eftersom det inte längre finns buskar och häckar som stoppar…

Det här är en liten sak kanske, men, som jag ser det, ett prov på hur fel det blir när ett uppdrag missuppfattas och när kommunikation inte sköts som den bör i en demokratisk förening. Vem är till för vem kan man fråga? Självklart noterar jag också att det inte skövlas överallt samt att andra boenden, som önskar få bort träd och annan växtlighet på våra gemensamma grönytor vilka stör dem på olika sätt, de får gehör medan vi som önskar behålla och få tillbaka förlorad glädje vi ropar förgäves ut i öknen. Det finns nog inget värre än orättvisa för att tappa tro och mening och så kan proportionerna kvitta, det gör lika illa oavsett.