När jag är ute och går i nejderna här hemma i Kvarnby och östra Husie brukar jag titta in till ett äldre par i trakten. De bor själva i ett hus med trädgård. Kvinnan är fullständigt rörelsehindrad sen många år och paret får, jag tror, sju gånger per dygn besök av två hemtjänstare för förflyttning mellan säng och rullstol, personlig hygien samt matning vid måltiderna. En sidosak är att det givetvis är olik personal hela tiden och att mannen fått strida för att hustrun ska matas av någon annan än han för att han också ska kunna äta varm mat, det tar omkring en halv timme att få i hustrun tillräckligt med mat.

Maken gör allt övrigt själv av trädgårdsarbete och hushållsysslor i hemmet: han handlar, städar, tvättar, lagar mat och diskar etc. För hustruns skull måste det finnas rejäl lagad mat med efterrätt varje dag. Jämte frukost och kvällsmat. Den hemtjänst paret har rätt till är vikt åt kvinnans behov. Det betyder att hemtjänsten inte ska torka av middagsbordet eller diska.

Maken är så kallat anhörig och erbjuds då enbart avlastning. Innan bestod den tjänsten av att varje månad kunna använda 23 timmar för egen räkning. Exempel på vad de timmarna i huvudsak har använts till är egna läkarbesök samt att åka och handla mat och annat de båda behöver.

Nu har Malmö kommun bestämt att den avlastningstid anhöriga kan erbjudas, i varje fall i det här fallet, är 12 timmar i månaden. Plus att dessa timmar i fortsättningen kommer att kosta pengar att ta ut: 57 kronor i timmen. Mannen har alltså numer bara möjlighet att ta sig hemifrån tre timmar i veckan och för det får han betala 171 kronor. Under de här tre timmarna ska han klara av veckans inköp samt eventuella andra uppgifter. Någon tid för avlastning har både han och jag svårt att se att där finns. Hade de inte haft egen trädgård hade han knappast fått någon frisk luft heller.

Är inte det här ett skamligt utnyttjande av gamla mänskor? Att när den ena blir dålig så förvandlas den andra till “anhörig” som ska vårda den sjuka, dvs bli fånge i sitt eget hem. Hur mycket pengar tjänar inte en kommun på att slippa bygga och sköta äldreboende där både den sjuke och partnern kan bo eller på att ha personal som kan få arbeta på ett värdigare och mer självbestämmande sätt med sina “brukare”? Där en gammal man har möjlighet att ta sig en daglig promenad i det fria utan att det ska kosta honom extra pengar! Det pratas ibland av “expertis” att man ska lätta på anhörigbördan. Uttrycket borde överhuvudtaget inte finnas för det ska inte vara en börda vara anhörig till en sjuk mänska, samhället ska finnas där och stötta båda så klart!

Tilläggas kan göras att mannen är 87 år gammal och hans hustru 88.

Anhörigbörda heter det i dag när släktingar får ställa sina egna liv på vänt och ta hand om sina närstående sjuka i det egna hemmet därför att samhället inte kan organisera det bättre. Sjukhusen dignar under överinskrivningar och personalnerskärningar och folk dör i ambulanserna som far i skytteltrafik mellan olika sjukhus på jakt efter en ledig plats. Men här kommer ett tips till dagens politiker för att avlasta sjukvården och förbättra dess ekonomi samt underlätta bördan för de enskilda vårdarna. Informationen är hämtad från Sallerups socken utanför Malmö, ordagrant avskrivet sockenstämmoprotokollet av den 29 februari 1824:

“På anmälan av sockenskräddaren Ola Pehrson i Sallerup, att dess halvbroder Nils Pehrson, som under tre veckors tid varit sängliggandes och oförmögen att genom omgång i socknen erhålla till uppehälle, var i yttersta behov att njuta fattigvård helst Ola Pehrson inte trodde sig längre ensam vara skyldig vårda honom, beslöts i anledning härav å lagligen utlyst sockenstämma idag:

1. Skall Nils Pehrson genom vanliga omgången få sig tillsänt mat, som börjar imorgon, sedan Ola Pehrson lovat att åtminstone 14 dagar ännu sköta och uppassa honom i dess hos sig boendestuga, men skulle han icke därefter bli så rask att han själv som förut kan gå omkring i socknen skall:

2. fattighjonet Ingar i Fattighuset inflytta till Ola Pehrson i dess halvbroders ställe och han i det intaga hennes plats i Fattighuset, varest han förbliver så länge som behov göres, men efter dess död återflytta den förra till Fattighuset.”

Ja, vad sägs? Sjukhusen slipper överinskrivningar och den anhörige får en lättare patient att ta hand om. Kan ingen tipsa landstingen? Intressant tycker jag också det är att 1824 kunde skaka fram en hemtjänst som kom med mat.

(Hoppas min ironi går fram, för udden är riktad framåt, inte bakåt.)

Jag var i veckan på fascinerande intressant arkeologisk demonstration av hur allehanda verktyg kan tillverkas ur flintknutor. Bilden visar arkeolog Anders Högberg som även berättade om flintan på ett sätt jag aldrig hört den omtalas förr. Sydsvensk Arkeologi håller på att gräva ut en flintgruva precis norr om Sallerupsvägen vid mynningen av den korsande Särslövsvägen i Malmös östra utkant. Fornlämningen anses av olika orsaker som tämligen unik och mer om den och utgrävningen kan du läsa här. Det finns tillfälle 9 juni att vara med om ny föreläsning på plats om vad som hittats, etc.

Men om nu berättelsen om flintan blev en metafor för människans förmåga att utveckla samhällen så blev upplysningen om varför utgrävningen sker en stilla påminnelse om att vi traditionsenligt fortsätter att stigmatisera och exkludera vissa grupper ur gemenskapen. För det är så här: Malmö stad ska bygga ännu ett hus för att uppfylla lagen om stöd och service till funktionshindrade. Det ska uppföras här vid en 70-väg i stans absoluta utkant med bara åkrar till grannar. Kan det vara så att villaägare i andra änden av Malmö protesterat av rädsla för sjunkande värde på egna fastigheter och därmed puttat ut de särskilt behövande till denna mänskliga utmark? Det verkar tyvärr så men rätta mig gärna om jag har fel!