Andra boken har anlänt i pocketbokkedjan jag nappade på för ett tag sedan. Den här gången fick jag en deckare och sådana hör sommarledigheten till, tycker jag. Jag har aldrig läst någonting av Helene Tursten förut så det ska bli spännande ta del av Glasdjävulen. Tack du som skickade den till mig!

Jag har börjat åka buss mer och märker en skillnad om jag läser eller inte på bussen. Läser jag inte sövs jag ner och är fullständigt uttråkad när jag är framme, och bussresor sena kvällar är enbart en kamp för att inte somna när jag är långt ute i Husie. Läser jag kopplar jag däremot av på ett aktivt sätt och blir upplivad i skallen istället. Trodde inte det skulle funka så bra som det gör att läsa på lokalbussen! Hade aldrig kommit på det själv heller utan det var en arbetskamrat jag har stor respekt för som sa att så var det och hon har rätt! Mår egentligen bättre också av att ta bussen till jobbet och läsa under tiden än köra bil dit. Vilket tar emot att erkänna eftersom jag anser mig verkligen gilla att köra bil. Och det senare går på halva tiden: 20 minuter. Men miljöaspekterna kommer antagligen dessutom att undermedvetet trigga fram en övergång i inte bara mitt utan även andras transportbeteende. Våra barnbarn kommer förmodligen att stirra på foton från den nuvarande stadstrafiken och inte fatta hur vi kunde bära oss åt som vi gör. Jag känner mig förberedd och har numer alltid en pocketbok i handväskan. (31/5 2008)

Pocketboks-kedjeberevet jag skrev om den 20 april fungerar! Jag fick en pocketutgåva idag av anonym givare: Spelaren av Dostojevskij. Den har jag läst, men det är nog 30 år sedan så den har jag säkert glömt. Och kommer jag ihåg den är det ju bara positivt för självkänslan så det här är ju lyckat hur läsupplevelsen än blir. Inte för att jag vågar hoppas på 36 böcker sammanlagt, men nu ökar så klart nyfikenheten på om det kommer mera! Tack du okände som skickade boken!

Jag har just nu en arbetskamrat som heter Manuela Gaetani. Hon började för ett år som praktikant på den tidning jag arbetar. Då för ett år sedan satt hon med högar av papper hon försökte fösa in i stora kuvert. Det var bokmanus hon skulle skicka till olika förlag; hon och en kompis hade åstadkommit någonting tillsammans. Manuela hade skrivit i hela sitt liv och nu hoppades hon såklart att äntligen bli publicerad.

Hon hade fått lov av mitt jobb att ockupera skrivaren och visst, jag önskade henne lycka till. Men fattade så klart inte till vad, egentligen.

Ett år senare, i förra veckan,  stod jag med ett glas rödvin på hennes releaseparty på Rådhuskällaren, teve var där och boken, ja själva Boken, den är skitbra! “Är du med i gaymet?” Och Manuela, hon är sig lik, och nu ser jag hennes styrka! Och allt är så häftigt!

Och vet ni vad? Jag har fått gästskriva på hennes blogg! (24/4 2008)