”Vad hette det, sa du?” Rösten på 1177 upprepade: ”Glaskroppsavstötning”. Hon sa det lugnt och tillade: ”Det låter som det är det du beskriver”.  Jag fick ett telefonnummer att nästa dag kontakta sjukhusets ögonmottagning på. Jag behövde komma till akut, sa 1177, men det räckte jag ringde imorgon. Idag var det helgdag.

Glaskroppsavstötning lät märkligt av flera orsaker. Först att det skulle finnas en glaskropp inne i ögat och sen att den skulle kunna stötas bort. Vart? Det var som sagt helgdag, Kristi Himmelfärdsdag, och inget annat att göra än att vänta och sitta och titta på ljusfenomenen inne i högerögat. Blixtar som sköt i sidled från vänster till höger eller tvärtom. Svarta kantiga flagor som flaxade förbi i ovankanten så jag först trott det varit fåglar, riktiga sådana.

Det hade börjat dagen innan på jobbet. Försökte blinka bort blixtarna, tänkte att det var något skräp som kommit in. Men nej. Hemma när det mörknade ute blev det värre. Jag googlade och kom fram till näthinneavlossning. Undrade hur fort det skulle gå innan jag var blind. När jag la mig ner för att sova drog ett pärlband av röda prickar förbi där inne som ett godståg med många vagnar. Väckarklockan vid sängen bygger upp sina siffror med röda punkter, hade dessa tagit sig in i skallen på något sätt? Hur sjuk var jag?

Äntligen vardag, ringde och fick tid på ögonmottagningen samma förmiddag. Droppar i ögat som sved, men bara lite. Gjordes för att vidga pupillen för bättre insyn. Doktorn kom efter en stund. Jag fick placera hakan på en platta. Han ställde in en apparat och bad mig berätta. Blixtar och fåglar. Han hummade och tittade. Det kändes bra att sitta där. Ingenting gjorde ont, jag hade en väl avgränsad uppgift och funktion att förhålla mig till: Sitta stilla och lämna över mitt ena öga till sjukvårdens diagnos och behandling. Det fanns bara det just då. Intressant att observera utrustning och rutiner.

Läkaren kände igen min beskrivning från andra patienters och den stämde också in med vad han själv kunde konstatera: glaskroppsavstötning. Han förklarade. Glaskroppen heter det som i ögat fyller upp utrymmet mellan näthinnan där bak och linsen där framme. Glas för att den är glasklar. Geleklumpens storhetstid är i fosterstadiet när ögat ska bildas. Då är den dess byggnadsform. De grå formationer som en del av oss genom hela livet kan se segla omkring likt mikroskopobjekt inne i ögat befinner sig i glaskroppen och de kommer från den här första tiden, från när vi låg i vår mammas mage och bildades på alla möjliga vis. Sen föds vi och då har glaskroppen tjänat ut sin funktion. Men vart ska den ta vägen? Den är fast i ögats slutna hålrum, förankrad i näthinnan och med avklippta telefontrådar mot omvärlden, blodkärl saknas.

Glaskroppen fortsätter att harmlöst och vätskefyllt vegetera där inne. Hade medellivslängden fortsatt vara som den var vid vår arts uppkomst hade detta också varit allt. Men, som doktorn sa:  ”Det är inte meningen att vi ska bli så här gamla”. För upp i åldrarna börjar klumpen skrumpna.  Avståndet till näthinnan ökar i takt med detta och det börjar dra i ankarkättingarna dem emellan. Spänningen tilltar och till slut brister förtöjningarna:  Glaskroppen släpper taget och seglar fritt ut i sin sfär. Ett Aniara-russin som i ett sista anrop sänder ut dessa blixtar och fåglar.

Det här är vad som har hänt mig, varken mer eller mindre. Jag får mitt öga noga undersökt för att se så inga hål slitits upp på näthinnan vid separationen. Men hinnan är hel. Små hål kan annars läkas med laser. Större skador behöver opereras. Ingreppen måste göras omedelbart för en skadad näthinna riskerar att lossna och då förloras synen. Det är därför man ska söka akut vid blixtar och fåglar. ”Eftersom båda dina ögon är tillverkade samtidigt kan det hända att det inte dröjer alltför länge innan glaskroppen i ditt andra öga också lossnar.”

Min syn ska inte påverkas och inga andra följdverkningar är att vänta. Bara att gå vidare med sitt liv. Att en gammal infattning släpper taget och ger sig av borde kanske andra ”fattningar” också göra. Förlegade uppfattningar som fortsätter att ta all plats och omöjliggöra en betraktelse runtenom för att se var tanken har sina fästpunkter. Slår upp på nätet att de rörliga, och ofarliga, formationerna inuti ögat kallas för mouches volantes och det att jag kan se dem beror på att de kastar en skugga på näthinnan. Skuggorna på grottans väggar är kanske bara flygande flugor.