Stadsbyggnadsnämnden beslöt i våras att Helge Andersson ska få en gata uppkallad efter sig! När någon lämplig sådan som behöver namnges dyker upp vid någon framtida nybyggnation i Husie. Jättekul! Helge Andersson var en oerhört duktig hembygdsforskare med fokus på Husie. Han levde mellan 1923 och 1997, växte upp i Hohögs banvaktsstuga, arbetade på pastorsexpeditionen i Husie och tillbringade fritiden på Malmö Stadsarkiv där han förtjänstfullt grävde i källorna. Otaliga läsvärda artiklar finns att läsa dels i Malmö Kulturhistoriska Förenings årsbok Elbogen (läs dem på nätet), dels i Skånska Dagbladet. De senare kan man läsa i klippböcker på Malmö Stadsarkiv.

Stadsbyggnadsnämnden fick ett medborgarförslag av övertecknad och det var en fröjd följa handläggningen. I god tid före sammanträdet bjöds jag in till mötet, men hade inte möjlighet komma, men i inbjudan föreslogs nämnden besluta i enlighet med Stadsbyggnadskontorets yttrande i ärendet vilket lydde så här: “Stadsbyggnadskontoret är positiva till förslaget, men i nuläget så har vi ingen gata/plats som passar i området för namngivning efter Helge Andersson. Vi kommer ha det i beaktan när det finns tillfälle i området.” Så jag var lugn över utgången och så blev det också! Nämnden skickade åter hem en bibba papper till mig med beslut, etc. Samt att jag fick det digitalt.
Skånska Dagbladet skrev så klart en artikel om sin gamle krönikör med anledning av beslutet, det här är en låst artikel, men du kan i alla fall se ett fint foto på Helge Andersson i Helge får en egen gata, men oklart när.

P.S. Det är underbart leva i en demokrati och det i en utan korruption, etc. Att det fungerar lämna in förslag till myndigheter som sedan behandlar, beslutar, arkiverar och kommunicerar med förslagsställaren, det är bara så fint att få uppleva. Jag tror vi tar detta alltför mycket för givet ibland, att demokrati är en självklarhet…
Nåväl, vill du veta var och hur man lämnar in medborgarförslag till Malmö stad så har du sidan med all information här: Lämna in medborgarförslag till Malmö stad.

Den 22 september 2019 genomför jag med intresserade deltagare i Oxie Härads Hembygdsförening en cykeltur från Fårabäck i söder till Tullstorp i norr. Jag kommer att berätta om bybildningar, skolväsende, en del “kändisar” härifrån, krigshistoriska märkligheter och kyrkofakta. Bland annat och deltagarna har säkert intressanta saker de vill berätta om också. Häng med du också!
Gå med i Oxie Härads Hembygdsförening och anmäl dig här till cykelturen.

Kände faktiskt inte till Oxie Härads Hembygdsförening förrän nu i vinter, gjorde du?, men nu kommer jag inte att tappa bort den. Vilken fin organisation för oss som är intresserade av lokal kulturhistoria med utgångspunkt från Malmös ytterområden! Föredrag, utflykter, årsbok, studiecirklar och hemsida finns att tillgå. Hembygdsföreningen samarbetar med en handfull andra lokalhistoriska sammanslutningar utanför Malmös yttre ringväg och ger ut ett gemensamt kalendarium med dem.
Kalendarium för föredrag, byamarknader och guidade visningar våren 2019 
Själv tänkte jag gå på det om bronsåldern, vi ses kanske?
Läs mer på Oxie Härads Hembygdsförenings hemsida.

Det skulle vara intressant se ett foto från ett arbetsplatsmöte i offentlig verksamhet där det samtidigt i pratbubblor gick att se vad personalen tänkte när en chef eller så kallad kommunikatör visade ännu en power point-presentation över styrdokument och värdegrunder, etc. Jag tror att på fotot skulle de klarsynta kritiska tankar synas som de flesta aldrig yttrar. Jag tror inte folk är dumma, vi är kanske bara för anpassningsbara. Som en överlevnadsstrategi förmodligen. För så länge lojalitet mot arbetsgivaren stavas tystnad blir det därefter. Och så accepterar vi meningslösa utvecklingssamtal, onåbara visioner och en dysfunktionell ledning som ikläds påfågelsfjädrar av de städse krälande kommunikatörerna. Fi donc!

Mats Alvesson arbetar som professor i arbetsorganisation vid LU. Han säger som det är. I en artikel i fackförbundet Visions medlemstidning beskrivs fyra begrepp han gärna använder sig av: Dumhetsledning, Negativ kapacitet, Normativ press och Självfördumning. Tre av dem handlar om det som händer med en organisation där floskler får råda oemotsagda. Negativ kapacitet är vägen ut ur det. Begreppet betyder att inta en kritisk hållning och dito tänkande, att ställa frågor och reflektera. Problemet, som jag ser det, är bara att de organisationer som mest behöver en negativ kapacitet hos personalen är de som tillåter den allra minst -därav problemen på de arbetsplatserna också.

Mats Alvesson och André Spicer går djupare in på det dumhetspräglade arbetslivet i debattboken Dumhetsparadoxen (Fri Tanke förlag, 2018). Har man jobbat på en arbetsplats som styrs av det här tänket känns allt igen…

Lojalitet, tycker jag, är att protestera mot “funktionell dumhet”, invändningarna ska premieras och inte nertystas och förtryckas. Det finns mycket att komma tillrätta med här inom speciellt offentlig förvaltning tror jag.

Läs gärna “Professor på dumhetsjakt” i Vision 6/2018

Jag har precis hållit ett föredrag på Husiebiblioteket, se bilden 🙂 , om när krigen slog ner i våra trakter under 1600-talet. För att kunna berätta och visa bilder om de här krigen och vad de betydde för människorna i Malmö och i byarna runtom, särskilt då Husie och Västra Skrävlinge som drabbades värst, har jag gått igenom en del material av olika slag samt besökt några institutioner.
Här redovisar jag mina källor och ger lite tips för dig som vill veta mer!
Hör gärna av dig om du har frågor!

Berättarcaféer på Husiebiblioteket hösten 2018
20 september, kl 15-16, Om affärerna som fanns förr i Husie. Vilka minns du och kanske saknar? Läs mer och anmäl dig här.
25 oktober, kl 15-16, Om skolorna i Husie. Var gick du och hur var det?
Läs mer och anmäl dig här.
22 november, kl 15-16, Om kyrkorna i Husie och då speciellt om Sikem.
Läs mer och anmäl dig här.

P.S. Jag har uppdaterat min webbsida över var du kan läsa, se bilder och filmer eller prata mer om gamla Husie och Malmö stads historia.

Kommer ni ihåg upproret mot Shahen av Iran och hans styre? Och hur befrielsen tog gestalt av inkommande religiösa ledare från exilvistelse. Sen var det slut med revolt och uppror, locket lades på och förtrycket blev hårdare än någonsin.

Religion är ett utmärkt redskap för maktordning. Inte bara när det gäller islam, självklart inte! Ovan händelse är en direktkopiering av vad som hände när kristna gjorde uppror mot en korrupt katolsk kyrka och skapade en kraftfull reformert rörelse som drog genom Europa på 1500-talet. Drevet hade gått i och med att Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg 1517 och protestantismen såg dagens ljus. I Schweiz hälsades Jean Calvin och hans anhang som befriare när de drog in i landet; samhället skulle nu styras och genomsyras av en ny anda. Och visst blev det nytt. Det vill säga som innan, men värre. Calvin lät avrätta och bränna på bål meningsmotståndare, angiveriverksamheten kunde inte vara större och samhällsfriheten mindre. Jean Calvin regerade religiöst och politiskt så som den värsta islamistiska mulla och terroristledare gör i dag. Ingen skillnad.

I Serveto och den eviga elden (Bokförlaget Korpen, 1998) behandlar Eva Dahlbeck (1920-2008) ämnet. Efter att ha medverkat i en stor mängd svenska filmer, bland annat som en lysande rapp och kvicktänkt motspelare till Gunnar Björnstrand i Ingmar Bergmans komedi En lektion i kärlek lämnade skådespelaren Eva Dahlbeck scenen och gick över till författarskap. Och vilken intressant penna hon förfogade över! I Serveto och den eviga elden berättar hon stilistiskt effektivt om mannen som höll fast vid sin tro gentemot Calvin och vad det ledde till för honom, Miguel Serveto, och samhällets fortsatta utveckling. En fängslande roman där Eva Dahlbeck håller upp de eviga frågorna som en spegel vår samtid snarast schavotterar i.
Ett citat ur boken: “Ingenting är lättare att glömma under frihetsruset än den överallt och ständigt lurande diktaturen, främst därför att förändringen oftast sker stegvis och utan åthävor och i synnerhet utan att man justerar skylten: frihetsbaneret. Men maktmänniskan dör aldrig.”

Makt korrumperar och religion hjälper bra till här.

Wikipedia:
Eva Dahlbeck
Miguel Serveto
Jean Calvin

Det är inte första gången: när ett fenomen får ett namn, det vill säga jag lär mig vad egenheten i fråga heter, så ser jag det som aldrig förr. Det gäller allt från djur och natur till sociala händelser och strukturer. Nu har jag till exempel plötsligt lärt mig namnet på ett 60-tal växter. Det hände härom helgen då jag följde med på en vandring med Vilda Malmö, naturguidningar i stadsmiljö i Klagshamns fascinerande naturområde.

En ganska rask promenad med kunnig ledare som anförde liten grupp och berättade om de där som stod där nere på marken och som jag egentligen aldrig hade sett utan bara anonymt och kontaktlöst passerat. Men guiden besvärjde fram växterna ur deras för mig namnlösa töcken, jag antecknade och fotograferade och har lagt ut bilderna på mitt Flickr-konto där du också kan se vad arterna heter. 🙂

När jag nu ger mig ut på promenad eller cykeltur är världen plötsligt befolkad av en massa växter som hälsar på mig och jag nickar tillbaka och mumlar “färgreseda”, “kungsljus”, “bitterkrassing” och häpnar. Jag har vadat mig fram omgiven av dem alla under mycket mer än ett halvsekel, men det är bara en handfull jag vetat namnet på. Dessa såg jag, men de andra, namnlösa, har jag egentligen inte varit medveten om att de också fanns. Språkets betydelse kan aldrig underskattas…

Rosenvial, havssäv, bitterkrassing och gulmåra…

De burrar upp sig, gömmer sig och verkar gå in i nån sorts dvala, fåglarna. De anpassar sig dels till den osedvanlig kyla som vi har nu och som har varit nere på minus nio och vänt, dels väl också till att det måste vara svårare hitta föda i det tjocka snölager vi också fått.

Så här ser de flesta koltrastar ut just: som svarta uppblåsta gräddbullar sitter de stilla nere på marken.

Här har en ormvråk och två skator hittat en hare på ängen vid Wovragården i Södra Sallerup.

Spankulerade mig genom bokskogen häromdagen längs en av de slingor som ringlar sig runt i Torup utanför Malmö. Gick lite fel och möttes då av en riktig julgran samt såg en pinne vid stigen där håris sprang ut från innandömet. Så ingenting som inte ger någonting. Jag fotograferar ofta och gärna och publicerar fortlöpande mina bilder på Flickr där mina bilder finns här.