Det skulle vara intressant se ett foto från ett arbetsplatsmöte i offentlig verksamhet där det samtidigt i pratbubblor gick att se vad personalen tänkte när en chef eller så kallad kommunikatör visade ännu en power point-presentation över styrdokument och värdegrunder, etc. Jag tror att på fotot skulle de klarsynta kritiska tankar synas som de flesta aldrig yttrar. Jag tror inte folk är dumma, vi är kanske bara för anpassningsbara. Som en överlevnadsstrategi förmodligen. För så länge lojalitet mot arbetsgivaren stavas tystnad blir det därefter. Och så accepterar vi meningslösa utvecklingssamtal, onåbara visioner och en dysfunktionell ledning som ikläds påfågelsfjädrar av de städse krälande kommunikatörerna. Fi donc!

Mats Alvesson arbetar som professor i arbetsorganisation vid LU. Han säger som det är. I en artikel i fackförbundet Visions medlemstidning beskrivs fyra begrepp han gärna använder sig av: Dumhetsledning, Negativ kapacitet, Normativ press och Självfördumning. Tre av dem handlar om det som händer med en organisation där floskler får råda oemotsagda. Negativ kapacitet är vägen ut ur det. Begreppet betyder att inta en kritisk hållning och dito tänkande, att ställa frågor och reflektera. Problemet, som jag ser det, är bara att de organisationer som mest behöver en negativ kapacitet hos personalen är de som tillåter den allra minst -därav problemen på de arbetsplatserna också.

Mats Alvesson och André Spicer går djupare in på det dumhetspräglade arbetslivet i debattboken Dumhetsparadoxen (Fri Tanke förlag, 2018). Har man jobbat på en arbetsplats som styrs av det här tänket känns allt igen…

Lojalitet, tycker jag, är att protestera mot “funktionell dumhet”, invändningarna ska premieras och inte nertystas och förtryckas. Det finns mycket att komma tillrätta med här inom speciellt offentlig förvaltning tror jag.

Läs gärna “Professor på dumhetsjakt” i Vision 6/2018