Jag har nu två gånger läst Gud är inte ett främmande namn av Kristian Lundberg (Libris 2016). Första gången för att jag var nyfiken på denne malmöförfattares gudsrelation. Andra gången för att ta reda på vad det var för fel på den.

För att börja med det förstnämnda så delar Lundberg upp tillvaron i den synliga och den osynliga delen, den materiella och den andliga, den som styrs av marknadskrafter och den där människan är fri i och med sin gud. Jag saknar mellanledet mellan den religiösa gemenskapen och de kommersiella krafter som betingar våra liv. Den gemenskap som bildas av leden sam och hälle vilket betecknar vad det handlar om: människor som tillsammans skapar och upprätthåller de sociala strukturer vi har att förhålla oss till -på gott och ont. Samhället verkar i Lundbergs tappning, lite hårdraget kanske, mest vara en arena där två krafter spänns mot varandra. Ska vi där, till exempel, lyda de av människan stiftade lagarna när dessa går emot guds ord om att ta vara på vår nästa? För Kristian Lundberg är saken klar, det är hans tro som befriar honom att välja rätt; gud är kärleken.

För att gå över till min kritik så är den ganska gängse: Jag menar att författaren går över ån efter vatten. Lundberg känner i sin gud igen det som han redan har identifierat som gott, guden bekräftar det han redan tycker och vet. Varför då anropa något utanför samhället? Kanske för att den kristne med sin tro får ett alibi för sina val och kan certifiera sin godhet från annan instans än den rent mellanmänskliga. Därmed kan samhället kopplas bort från den moraliska kompassen. Och den religiöse blir en vilde. Någon som ställer sig utanför. Är det demokratiskt? Är det till gagn för dem som söker samverka i samhället och utveckla detta? Jag säger inte att det är elitism, men jag skulle kunna.

Det kan låta harmlöst med den kristne som vill ta vara på sin nästa oavsett samhälleligt godkännande, men hur ser vi på när individen plockar upp andra uppfattningar om det goda och rätta vilka går att hämta ur vilken religiös urkund som helst? (Alla läser bibeln som fan själv: vi ser det vi vill se och gömmer undan det som stör.) Och när dessa utövar ännu större avvikelse i sitt praktiska genomförande gentemot normer i ett modernt civiliserat och demokratiskt samhälle än att gömma flyktingar? Det vill säga vad skiljer egentligen Kristian Lundbergs övertygelse om det rätta i att leva i kristi efterföljd, för det är det som är den kärlek som håller allting uppe, mot talibanens övertygelse om motsvarande för dennes tro och vad vederbörande menar är dess praktiska utövning? Båda säger de religiösa urkunderna och lärorna är källan, men båda har själva hällt i vattnet och speglar sig i vad de redan tycker, tänker och känner, etc. Det vill säga: människan har bara människan att ty sig till. Sorry!