Av Malmös 89 valdistrikt röstade i 19 av dem 15 procent eller fler på Sverigedemokraterna. Flest röster fick SD i Almgården där 34 % röstade på det partiet. Den valkrets där SD fick sina näst mesta röster är Höja där 19,2 procent av rösterna gavs till SD. Därefter håller sig SD-rösterna i de följande 17 valkretsarna mellan 15 och 17,9 procent. I de övriga 70 valdistrikten i östra Malmö fick SD mellan 0,8 procent och 14,9 procent av rösterna och det ganska väl utspritt. Det är Almgården som sticker av uppåt med dubbelt så många röstprocent nästan som det för SD näst största valdistriktet. 0,8 procent var antalet röster SD å andra sidan fick i Herrgården som var det valdistrikt med minst antal röster på SD, föga förvånande. Men jag hade varit nöjd om det procentantalet gällt mitt valdistrikt också: Östra Skrävlinge och Kvarnby. Eller granndistriktet Södra Sallerup. Men här ute fick SD 15,8 respektive 15 procent av rösterna. Vad är det för fel på folk?

Jag är dock inte heller imponerad av massmedia eller en del riksdagspolitiker som när de nu förfasar sig över SD:s framgång och vill stoppa partiet från att kunna utnyttja givna rättigheter vad det gäller utskottsplatser och ordförandeposter egentligen ser ner på dem som röstat på SD. Det är inte så demokrati fungerar, det handlar inte om att representera eller bara släppa fram en upplyst förfinad despoti. Utan kavla nu upp ärmarna både presskolleger och partier och visa folk att ni respekterar vad de röstat på. Ta SD på lika stort allvar som de andra partierna. Kräv lika mycket av dem som av de andra. Det gjorde de styrande i Landskrona där SD vann stort för fyra år sedan. Men i år tappade SD 25 procent av rösterna. För det visade sig att de i praktiken inte hade kunnat hantera vare sig sin egen eller andras politik. SD är alltså inte lösningen för dem som känner sig trampade på och det är den sanningen som måste fram i ljuset. Men den når man inte genom att behandla SD som luft.

Så har det hänt igen: en konstutställning censureras -nyanseras som arrangörerna kallar det- för att inte stöta sig med religionsutövare. Av rädsla för repressalier, skulle jag vilja säga. Vilket är ett bakslag för yttrandefrihet och demokrati: båda företeelserna måste utövas för att sägas kunna vara fallet, de finns inte i sig som handfasta objekt vi kan ta på utan råder bara genom att vi tillämpar dem dagligdags.
Den här gången är det Världskulturmuseet i Göteborg som menar Elisabeth Ohlson-Wallins bildsvit från Jerusalem där hon fotograferat homosexuella personer på så kallat religiöst laddade platser kan göra människor upprörda. Och?, säger jag. Är det inte konstens uppgift, delvis, att få oss att reagera? Och det finns alltid någon som blir upprörd så hur avgör man där: kvantitet på antalet upprörda får avgöra visbarhet, eller är vissas upprördhet mer värd?
Jag raljerar för jag tycker utställningsarrangören har förverkat sitt uppdrag och kan flytta till valfri diktatur för beteendet stämmer bättre in där. Vederbörande kan ta med sig andra muséers ansvariga som betett sig på likadant sätt, exemplen är tyvärr fler. Sydsvenskans ledare tar idag upp fallen och skriver:
“Vad det här handlar om är religiöst grundade anspråk på att bestämma vad andra skall få se. (…) Ur ett annat perspektiv liknar det ytterligare en anpassning till den offer- och kränkthetskultur – ibland uppbackad med våld och hot – som långsamt snävar in och kväver den öppna debatten och den konstnärliga friheten.”
För snällt formulerat egentligen för i förlängningen är demokratin i fara och därmed även vanliga mänskliga rättigheter. Vågar vi inte visa konst, som det är frivilligt för folk att gå och se, för att det kan störa “vissa” så förtjänar vi knappast de grundlagsfästa fri- och rättigheterna.
Skånska Dagbladet behandlar ämnet likaledes, måhända mer känslosvallande, men det har de den konstnärliga friheten att så göra. 🙂