Vad är det för fel på folk?

Av Malmös 89 valdistrikt röstade i 19 av dem 15 procent eller fler på Sverigedemokraterna. Flest röster fick SD i Almgården där 34 % röstade på det partiet. Den valkrets där SD fick sina näst mesta röster är Höja där 19,2 procent av rösterna gavs till SD. Därefter håller sig SD-rösterna i de följande 17 valkretsarna mellan 15 och 17,9 procent. I de övriga 70 valdistrikten i östra Malmö fick SD mellan 0,8 procent och 14,9 procent av rösterna och det ganska väl utspritt. Det är Almgården som sticker av uppåt med dubbelt så många röstprocent nästan som det för SD näst största valdistriktet. 0,8 procent var antalet röster SD å andra sidan fick i Herrgården som var det valdistrikt med minst antal röster på SD, föga förvånande. Men jag hade varit nöjd om det procentantalet gällt mitt valdistrikt också: Östra Skrävlinge och Kvarnby. Eller granndistriktet Södra Sallerup. Men här ute fick SD 15,8 respektive 15 procent av rösterna. Vad är det för fel på folk?

Jag är dock inte heller imponerad av massmedia eller en del riksdagspolitiker som när de nu förfasar sig över SD:s framgång och vill stoppa partiet från att kunna utnyttja givna rättigheter vad det gäller utskottsplatser och ordförandeposter egentligen ser ner på dem som röstat på SD. Det är inte så demokrati fungerar, det handlar inte om att representera eller bara släppa fram en upplyst förfinad despoti. Utan kavla nu upp ärmarna både presskolleger och partier och visa folk att ni respekterar vad de röstat på. Ta SD på lika stort allvar som de andra partierna. Kräv lika mycket av dem som av de andra. Det gjorde de styrande i Landskrona där SD vann stort för fyra år sedan. Men i år tappade SD 25 procent av rösterna. För det visade sig att de i praktiken inte hade kunnat hantera vare sig sin egen eller andras politik. SD är alltså inte lösningen för dem som känner sig trampade på och det är den sanningen som måste fram i ljuset. Men den når man inte genom att behandla SD som luft.

Förföljer journalister kristna?

I nyutkomna antologin Värstingkristna i drevet (Artos & Norma 2010) diskuterar sex författare massmedias behandling av några i Sverige timade fenomen inom den kristna sfären: Pingstkyrkans och de katolska klostrens intåg i landet för hundra år sedan, kvinnoprästmotståndet på 70-80-talet samt  frikyrkliga Livets Ord och katolska Opus Dei. Syftet är att visa på massmedias fördomsfullhet och allt annat än objektiva bevakning av de här rörelserna.
Problemet med boken är flera. Att de negativa tidningsskriverierna har fel för sig är ett genomgående tema. Men det utreds generellt inte vari felen består i sak utöver att texterna inte verkar vara så värst snyggt skrivna stilistiskt sett och att kvällstidningarna har sin koreografi och iscensättning vilken skenar iväg ibland så det så klart saknar proportioner. Utan det är som om läsaren bara ska inse att självklart är de olika utslagen av kristen religiositet utan skuld till vad de anklagas för; bevakningen har per definition varit rena förföljelsen. Det är tidningarnas hetsjakt på kvinnoprästmotståndarna som är förfärlig, inte kvinnoprästmotståndarna, etc.
Det jag kan hålla med om är bristen på kritiska specialister inom journalistkåren när det gäller att rapportera om händelser med religiösa förtecken. Här gäller drev-mentaliteten: Vinkeln läggs på bästa storyn och ingenting annat. Därför kan mediarapporteringen pendla kraftigt från att se det religiösa agerandet som utslag från en extrem och därmed farlig sekt till ett utövande alla människor har en grundläggande rättighet till och därför ska försvaras – beroende på hur artikeln blir mest “touching” som man gärna säger. Det här gör att nutida politiska motsättningar som utnyttjar olika religioner som maktmedel blir svåra att blottlägga för den oinsatte journalisten: vederbörande saknar kunskap varvid medias agerande blir hållningslöst och därmed ett utmärkt verktyg för dem som vill utnyttja situationen för egen vinning.
Kristna kyrkor och samfund, måste dock precis som utomkristna företeelser och dito profana maktutövare tåla att granskas istället för att dyrkas. Så Värstingkristna i drevet borde göra upp med vad de anklagas för istället för att klaga på massmedia. Om perspektivet för reportern inte är hovsamt är det för att vederbörande ska ta den enskildes sak till sin: den så kallat lilla vanliga människan som gärna blir utnyttjad av skenheliga instanser…

Arbetssökning pågår, del 13: Ha kul på Stadsbiblioteket

Att vara arbetslös innebär att minst 8 timmar om dagen inte längre är låsta av ett lönearbete. Självdisciplinerat går jag upp tidigt som vanligt och sitter hemma halva dagen och söker jobb och snokar rätt på möjligheter och kontakter för framtida utdelning. Men sedan öppnar sig nya perspektiv och det är ju ingen idé att oroa sig utan lika bra göra det bästa av situationen. Ha det kul och kreativt! Och det har jag! Som idag: slank in på Stadsbiblioteket och mumsade  i mig en rejäl leverpastejmacka med gott kaffe därtill, dagen har gått med vinst kan man säga bara av det gratismålet som bibblan bjöd på till panelintervjun med Cecilia Malmström, vår EU-kommissionär för området Home affair.
– En vanlig missuppfattning är att det handlar om heminredning, inledde Cecilia Malmström presentationen av sitt ansvarsområde med.
Men då hade knappast raden framför mig i publiken till sista centimetern fyllts upp av de riktigt breda gossarna som med armarna i kors utstrålade “polis och tull” (vilket också stämde) eller att den ene advokaten efter den andre samhällsjournalisten reste sig upp och ställde frågor. Nä, här har vi den EU-kommissionär som nog har det tuffaste uppdraget: polisiärt samarbete mellan EU-länderna, viseringsfrågor, gränsproblem, terrorism – you name it.
EU blir inte bättre än vad de ingående länderna är när det gäller lagstiftning och brottsbekämpning. Och ett stort problem är att consensus långt ifrån gäller av hur lagar och rättsordning ser ut i EU:s olika medlemsländer. Även ett område som flyktingpolitiken ger vid handen, enligt vad kommissionär Malmström uppgav, att en flykting från Irak har 73 procents chans få stanna i Sverige, men bara motsvarande 1 procent ifall vederbörande söker asyl i Grekland. Med tanke på det sistnämnda landets finanser är det kanske inte mycket för flyktingar att sörja ifall de inte får stanna där…
– Det är viktigt skapa jämförbarhet mellan länderna, sa Cecilia Malmström, som betonade att huvudansvaret för det dock ligger hos de enskilda medlemsländerna.
Det är med andra ord långt innan EU har blivit EU. Däremot har Stadsbiblioteket kommit långt i sitt förnyelsearbete att befinna sig i mitt i smeten som en samhällsaktör. Jag tycker här försiggår ett jättebra jobb och bibblan är ett kreativt ställe att vistas på när arbetssökning pågår.

Maktutövning med religiösa förtecken

Så har det hänt igen: en konstutställning censureras -nyanseras som arrangörerna kallar det- för att inte stöta sig med religionsutövare. Av rädsla för repressalier, skulle jag vilja säga. Vilket är ett bakslag för yttrandefrihet och demokrati: båda företeelserna måste utövas för att sägas kunna vara fallet, de finns inte i sig som handfasta objekt vi kan ta på utan råder bara genom att vi tillämpar dem dagligdags.
Den här gången är det Världskulturmuseet i Göteborg som menar Elisabeth Ohlson-Wallins bildsvit från Jerusalem där hon fotograferat homosexuella personer på så kallat religiöst laddade platser kan göra människor upprörda. Och?, säger jag. Är det inte konstens uppgift, delvis, att få oss att reagera? Och det finns alltid någon som blir upprörd så hur avgör man där: kvantitet på antalet upprörda får avgöra visbarhet, eller är vissas upprördhet mer värd?
Jag raljerar för jag tycker utställningsarrangören har förverkat sitt uppdrag och kan flytta till valfri diktatur för beteendet stämmer bättre in där. Vederbörande kan ta med sig andra muséers ansvariga som betett sig på likadant sätt, exemplen är tyvärr fler. Sydsvenskans ledare tar idag upp fallen och skriver:
“Vad det här handlar om är religiöst grundade anspråk på att bestämma vad andra skall få se. (…) Ur ett annat perspektiv liknar det ytterligare en anpassning till den offer- och kränkthetskultur – ibland uppbackad med våld och hot – som långsamt snävar in och kväver den öppna debatten och den konstnärliga friheten.”
För snällt formulerat egentligen för i förlängningen är demokratin i fara och därmed även vanliga mänskliga rättigheter. Vågar vi inte visa konst, som det är frivilligt för folk att gå och se, för att det kan störa “vissa” så förtjänar vi knappast de grundlagsfästa fri- och rättigheterna.
Skånska Dagbladet behandlar ämnet likaledes, måhända mer känslosvallande, men det har de den konstnärliga friheten att så göra. 🙂

Förväxla inte religion och utövare!

“Skånepartiets ordförande Carl P Herslow visade upp antimuslimska affischer under ett torgmöte. Nu åtalas han för hets mot folkgrupp. (…) Bilderna visade profeten Mohammed naken med en nioårig hustru.” skriver Sydsvenskan 20 maj 2010.

“Skånepartiet satte i april upp en valaffisch med en mindre affisch som sades föreställa profeten Muhammed tillsammans med sin nioåriga hustru. Båda avbildades nakna. Under stod texten “Han 53 och hon 9. Är det sådana bröllop vi vill se i Skåne?”” skriver Skånska Dagbladet  samma dag.

Den information som går att läsa i Skånskan framkommer inte alls i Sydsvenskans version. I den senare är dels Herslow dömd på förhand genom formuleringen “antimuslimska” affischer, dels tycks hets mot folkgrupp förväxlas med kritik av religioner vilket är tillåtet.
I Sydsvenskans framställning förleds läsaren därmed lätt att tro att det var bilden och vad den påstods föreställa som är det åtalbara; en livsfarlig sammanblandning i våra tider av för mycket hätska angrepp på den svage, men där vi bedriver på tok för lite kritisk granskning av alla religioner och deras plats i samhälle och det offentliga rummet.
Skånska Dagbladets mer objektiva och sakligt korrekta redogörelse ger bättre vid handen vad det är frågan om: Att den åtalade kan ha hetsat mot folkgrupp. Ska bli intressant följa den fortsatta rapporteringen och själva målet i sig.

Nu hände det igen!

Jag har just tömt tvättmaskinen och kan rapportera från fronten. Ett påslakan hade så när återigen, för tredje gången på tio månader (jag har fört logg på min blogg om fenomenet som i fjol inträffade den 3 maj och den  18 oktober) försökt att sluka alla sina tvättkompisar. Men den här gången lyckades han inte: en frottéhandduk befann sig fortfarande utanför när jag tömde trumman medan ett stackars underlakan bara till hälften hade blivit uppäten av påslakanets stora käft; lakanet hade tydligen försökt kämpa emot dessa märkliga mörkerkrafter och därmed räddat den lilla handduken.

Jag skakade försiktigt i lakanet som hostade upp lite sköljmedel och frågade hur det gick till, hur kan all tvätt försvinna in i ett påslakan i en välfylld tvättmaskin som kör 60 grader vittvättsprogram under två timmar? Det lealösa underlakanet fladdrade med sina sista krafter innan det skrynklade ihop sig fullständigt och jag hörde som en viskning: horror, horror. (Vilken skönlitterär figur sa också så innan han kolade vippen? Rätt svar belönas med min högaktuella uppsats om utvecklingen av Malmö och kollektivtrafiken. Om du vet vad jag liknar påslakanet med så slipper du uppsatsen…)