Sven Rosborn, arkeolog, forskare och museiman, har haft sin spade med i de flesta nutida utgrävningar av det gamla Malmö tycks det. I vilket fall känner han varje tilja och valv i det Elbogen som en gång var fallet och han fortsätter att gräva sig fram även om verktygen nu är andra. Sven Rosborn är därtill en oerhört flitig skriftställare och det senaste verket av hans penna heter På upptäcktsfärd i kyrkornas värld (Petesso Förlag). Här har författaren lämnat den malmöitiska parnassen för en odyssé över medeltida kyrkor i hela Sverige.

I fina egna foton, jätteviktiga för boken, och med systematiskt ordnade textavsnitt går Rosborn igenom de här speciella husen från vapenhus till absid, från norr till söder, etc och ifrågasätter kreativt gammal forskning och etablerade åsikter. Som vapenhus. Vapenhus, säger Sven Rosborn, hade allmogen vapen att hänga av sig innan de gick in i långhuset? Vad kunde och borde det egentligen röra sig om… Svaret är för mig nytt och tål att fundera på i likhet med övriga aha-upplevelser som verket bjuder på. Som varför återfinns gamla gravhällar på de mest udda ställen och med ibland speciella skador. Avsikten med förändringar i dopfuntars utseende redovisas också liksom att för den som vågar lyfta lite på en altarduk för att kolla stenen under kan det ge oväntat resultat.

Det här är en spännande, personlig och tankeväckande berättelse om vårt lands medeltidskyrkor. Sven Rosborn för fram och underbygger, som den vetenskapsman han är, såväl sina egna funderingar som andras uppfattningar om medeltidens föreställningsvärld och hur den senare kom till i uttryck i den klerikala bild- och byggnadskonsten. Det rika bildmaterialet gör verket till en förnämlig guide för såväl fåtöljresenären som den som “på riktigt” vill besöka kyrkor från medeltiden i vårt land. För den senare kan det gälla att skynda för författaren tvingas konstatera att medeltida träkyrkor understundom brinner ner. Man får en klump i magen av att se dokumentationen av det fantastiska 1300-talsmåleriet i värmländska Södra Rådas kyrka som kom att bli lågornas rov. Rörande nära kommer vi även dem som levde när kyrkan stod inte bara mitt i byn utan också utgjorde själva livets mittpunkt på ett sätt som knappt går att föreställa sig idag. Men Sven Rosborn kan!

Jag har nu två gånger läst Gud är inte ett främmande namn av Kristian Lundberg (Libris 2016). Första gången för att jag var nyfiken på denne malmöförfattares gudsrelation. Andra gången för att ta reda på vad det var för fel på den.

För att börja med det förstnämnda så delar Lundberg upp tillvaron i den synliga och den osynliga delen, den materiella och den andliga, den som styrs av marknadskrafter och den där människan är fri i och med sin gud. Jag saknar mellanledet mellan den religiösa gemenskapen och de kommersiella krafter som betingar våra liv. Den gemenskap som bildas av leden sam och hälle vilket betecknar vad det handlar om: människor som tillsammans skapar och upprätthåller de sociala strukturer vi har att förhålla oss till -på gott och ont. Samhället verkar i Lundbergs tappning, lite hårdraget kanske, mest vara en arena där två krafter spänns mot varandra. Ska vi där, till exempel, lyda de av människan stiftade lagarna när dessa går emot guds ord om att ta vara på vår nästa? För Kristian Lundberg är saken klar, det är hans tro som befriar honom att välja rätt; gud är kärleken.

För att gå över till min kritik så är den ganska gängse: Jag menar att författaren går över ån efter vatten. Lundberg känner i sin gud igen det som han redan har identifierat som gott, guden bekräftar det han redan tycker och vet. Varför då anropa något utanför samhället? Kanske för att den kristne med sin tro får ett alibi för sina val och kan certifiera sin godhet från annan instans än den rent mellanmänskliga. Därmed kan samhället kopplas bort från den moraliska kompassen. Och den religiöse blir en vilde. Någon som ställer sig utanför. Är det demokratiskt? Är det till gagn för dem som söker samverka i samhället och utveckla detta? Jag säger inte att det är elitism, men jag skulle kunna.

Det kan låta harmlöst med den kristne som vill ta vara på sin nästa oavsett samhälleligt godkännande, men hur ser vi på när individen plockar upp andra uppfattningar om det goda och rätta vilka går att hämta ur vilken religiös urkund som helst? (Alla läser bibeln som fan själv: vi ser det vi vill se och gömmer undan det som stör.) Och när dessa utövar ännu större avvikelse i sitt praktiska genomförande gentemot normer i ett modernt civiliserat och demokratiskt samhälle än att gömma flyktingar? Det vill säga vad skiljer egentligen Kristian Lundbergs övertygelse om det rätta i att leva i kristi efterföljd, för det är det som är den kärlek som håller allting uppe, mot talibanens övertygelse om motsvarande för dennes tro och vad vederbörande menar är dess praktiska utövning? Båda säger de religiösa urkunderna och lärorna är källan, men båda har själva hällt i vattnet och speglar sig i vad de redan tycker, tänker och känner, etc. Det vill säga: människan har bara människan att ty sig till. Sorry!