Som en kommentar till att Vellinge kommun nu får införa förbud att tigga vill jag berätta vad Södra Sallerup socken, utanför Malmö, bestämde på sockenstämman 1846 angående sina tiggare.

För att på något sätt sätta en gräns för ”det betungande tiggeriet av kringvandrande personer från främmande socknar och dels för att förekomma att ingen av denna församlings fattige må behöva genom kringstrykande och bettlande ligga främmande församlingar till last” så bestämmer man att, förutom det underhåll som finns för dem som är intagna på Fattighuset, även ge ett stöd för dem som så att säga står på randen att höra dit. Detta så de bättre kan försörja sig och sin familj. En tunna råg ska specifikt för detta ändamål  utgå av varje hus och hemman som hjälp till nödställda att få krafter till att komma igång med att jobba istället, och förnödenheten ska delas först ut när den medellöse anmält sig hos någon blivande arbetsgivare som kan bekräfta arbetsviljan. Arbetsgivare här torde främst vara liktydigt med socknens alla bönder. Sockenstämman bestämmer även att förbjuda fortsatt tiggeri inom socknen. De utsocknes tiggarna ska köras ut medan de som tillhör socknen alltså måste börja arbeta om de kan.

En win-win situation för alla parter med tanke på den verklighet som var fallet. Sverige 1846 hade inte mer socialtjänst än vad en tunna råg och ett Fattighus kunde uppvisa, samhället var ett sam-hälle där ingen kunde vända bort blicken. Ingen av oss idag skulle klara en dag som fattighjon ute på landsbygden utan att känna fasa över det hårda livet. Det var här smart av sockenstämman att bestämma som den gjorde; så länge det fanns arbetslösa fick bonden betala ut en tunna råg till socknen, då kunde han lika bra anställa samhällets olycksbarn till dagsverken etc och få något för vad han fick erlägga istället.

Skillnaden mellan vad en fattig socken utanför Malmö bestämmer 1846 och vad en rik kommun som Vellinge beslutar sig för 2018 är milsvida. Den ena tänker ut en lösning som ska förbättra för alla utifrån de ringa medel som finns till hands, medan den andra ytterligare enbart ökar klyftan mellan de som har och de som inte har.