En skåning flyttar till Stockholm…

Det går bra att bo här uppe, jag har vant mig vid att folk säger va? när jag pratar med dem eller att de intelligent säger Du kommer från Skåne? Etc.

Men idag blev det lite väl tragikomiskt. Jag skulle fylla på mitt gröna plastkort med nya resebiljetter för SL, Stockholms Lokaltrafik. Man kan även betala med bankkort eller mobilapp när man reser och blippa dessa vid spärrar och betalstationer. Kommunikationerna är dessutom jättebra så allt är toppen inklusive att det går att åka kors och tvärs inom hela regionen med buss, tunnelbana, pendeltåg, etc, under 74 minuter för pensionärsrabatterade 26 kronor. Kan inte vara bättre!

Förutom användarkompetensen möjligen… För idag när jag i mobilappen skulle ladda mitt kort med nya resor så gjorde jag inte det. Utan jag knappade in och betalade för 20 resor, 520 kronor, vilka alla bara gällde de närmaste 74 minuterna… Biljetterna hade alltså inte laddats på kortet utan hamnat direkt i mobilappen.

Jag får panik och kastar mig på att ringa upp SL:s kundtjänst som tack och lov har öppet dygnet runt. Men vad möts jag av? Jo en robotröst som ber mig berätta mitt ärende. “Det blev fel när jag skulle ladda kortet”, säger jag. “Jag förstår inte”, svarar rösten, “kan du upprepa vad du behöver hjälp med?”. Jag känner mig maktlös och säger sammanbitet långsamt “Jag vill prata med en levande människa!”. Då utbrister roboten: “Jag förstår inte vad du säger, jag kopplar dig till en handläggare istället!”.

Yes, skånska är vägen till framgång! Äntligen fick jag prata med en synnerligen effektiv kundtjänstperson som på sekunden skyfflade över resorna till mitt kort! Det sista jag bad henne om var att inte säga något till min son, han tycker redan jag är gaggig och att inte kunna ladda sitt SL-kort på mobilen är säkert ytterligare en inteckning på det! Trevlig helg!

Möjligen kan föräldrarna skapa sig barndomsminnen…

Det är läskigt, skrev en väninna till mig, att man som förälder faktiskt skapar sitt barns barndom. Jag tror hon kände ansvar över följder och minnen inom barnet av tidiga upplevelser. Jag sa att så tänkte jag också fram till min son blev två och ett halvt, sen var jag med om en så omskakande upplevelse att jag bara släppte sådana ambitioner. Man kan inte ge sitt barn mer än kärlek, tid och rum, vad det minns får man släppa. För så här var det:

Jag var en hängiven ensamstående mamma som så klart ville mitt sons bästa. Och en ledig dag betydde det att han och jag skulle till Köpenhamn och se djuren på Zoo där. Jag kom på det under frukosten och här blev det brådis. För att vi skulle hinna med lämplig flygbåt fick vi ta en taxi. Jag hade när jag fick ett barn lämnat ett högt betalt nattjobb för ett mer modest dito på dagen så det där med taxi var undantag. Men här gällde det En Viktig Händelse!

Året var 1989 så någon bro var inte byggd mellan Malmö och vår gamla huvudstad utan det var flygbåtar som gällde. Väl nere i hamnen krånglade jag ombord oss med barnvagn och allt och så skumpade vi iväg över vågorna. Framme tror jag också vi tog taxi för att vinna tid, men så var vi slutligen på Zoo, efter att ha betalat en inträdesavgift av ett slag jag inte riktigt räknat med. Nåväl det här skulle ju bli En Fantastisk Upplevelse och värd sitt pris!

Jag rullade omkring mitt barn runt hela anläggningen och pekade var han kunde titta för att se de märkliga djuren. Vi passerade rastplatsställen danska barnfamiljer fyllt med glyttar och matpaket, jag förstod inte intresset att släpa med sig en massa förnödenheter när det nu fanns gott om matställen på Zoo. Men efter att ha besökt ett och där försett oss med nödvändigt näringsintag så förstod jag exakt -när jag kom till kassan- varför den enkla restaurangen hade så glest med matgäster. Medan jag hjälpte min son att därefter besöka en toalett började jag lite nervöst beräkna vad dagen hittills hade kostat och insåg att det fick bli budgetvariant hem.

Mitt barn satt lugnt i sin vagn medan jag frågade mig fram till rätt busshållplats och linje och sen blev det flygbåt igen. Vi kom nu att sitta med sonen mellan mig och en äldre dam som tittade nyfiket roat på honom och började prata lite med honom. Själv satt jag lite utschasat försjunken i summorna vi kommit upp i, men lystrade girigt när kvinnan efter att ha avhandlat vad gossebarnet hette och dylikt plötsligt frågar:

-Och vad har du gjort idag i Köpenhamn då?

Nu, tänkte jag, nu skulle det visa sig att jag gjort helt rätt, utgifterna var nödvändiga för att kunna skapa detta ovärderliga barndomsminne, jag skulle bara koppla av nu och lyssna på min sons förmodade rörande berättelse om allt som hans ömma moder gett honom tillfälle att få vara med om idag!

Chocken kunde inte blivit större! För på frågan vad han hade gjort idag, svarade barnet, logiskt och sanningsenligt:

-Kissat!

Det var allt han sa. Men så var det ju. Han hade ju mest bara suttit och blivit förevisad djur som uttråkat travade omkring i sina fållor, eller så hade han fått se ut genom fönster på buss och båt. Men gjort något? Ja vad skulle han svara annat!? Maten vi ätit hade ju inte varit något vidare heller så den hade även jag glömt. Förkrossad räknade jag igenom vad hans urinering kostat sammantaget. På vandringen genom Malmö hem till oss började jag dock skratta. Över mig själv och vad jag hade trott på morgonen att utflykten skulle ge av hågkomster. Jag gick inom kvartersaffären och köpte en stor påse havregryn. Vi åkte sen aldrig mer till Köpenhamns zoo, djurparken i Höör var trevligare för ett litet barn och den som hade fått ett barndomsminne för livet var jag. 🙂

Det här kan vara den viktigaste kursen för vår framtid!

Kursen jag här tänker tipsa om handlar inte om miljö och klimat utan om totalförsvar och krisberedskap och den går inte på en lantlig folkhögskola för växtodling utan på Försvarshögskolan i Stockholm. Och den är skrämmande högaktuell och informationsmässigt jättebra, jag vet för jag gick den i höstas.

Nu bor jag i och för sig en halvtimmes lokaltågsresa bort från skolan, men den här kursens rikliga antal av oerhört matnyttiga föreläsningar kan man alla följa i realtid på zoom eller som inspelat när man vill. Kursen, som tar fem veckor, har några obligatoriska seminarier, men dessa är sammanfösta till att pågå under tre dagar varvid den som bor långt ifrån förhoppningsvis kan ordna med ledigt och övernattning för de momenten. Gör det!

Kursen går under namnet Lagstiftning för kris och krig: krisberedskap och totalförsvar och är på 7,5 högskolepoäng, den betecknas som avancerad för man ska ha tagit en del poäng i andra ämnen innan. Sen är det bara att hålla tummarna för att man kommer in, trycket är stort för det här kan vara den viktigaste kursen som ges just nu för journalister och för alla som arbetar på våra myndigheter. För den här kursen lägger grunden till att förstå hur det svenska samhällets krisberedskap är uppbyggd och består av och dito när det gäller landets nya totalförsvar. Tyvärr högaktuellt.

Själv har jag aldrig läst så många lagtexter i hela mitt liv innan, men det gav många aha-upplevelser för mig som väl var katten bland hermelinerna på den här kursen: alla de andra var jurister i stort sett. Men vi hade alla att ta in hur Sveriges nya organisering från den 1 oktober i fjor av just krisberedskap ser ut. Landet är numer indelat i 6 geografiska civilområden, 10 beredskapssektorer och 60 beredskapsmyndigheter som alla har att samverka med varandra vilket är på gott och ont, kan man säga.

Beredskap ska finnas för att kunna ta hand om allt från naturkatastrofer till olika sorters hotbilder, såväl vid fredstida krissituationer som under höjd beredskap. Det senare anger att totalförsvaret aktiverats och ju mer eskalerad en krigsfara blir desto mer träder totalförsvaret in och tar över samhället och bestämmer vilken verksamhet som då ska bedrivas. Vansinnigt intressant!

Det är många nya begrepp som kan röra till det. Jag citerar MSB:s hemsida:
Krisberedskap handlar om förmågan att förebygga, motstå och hantera krissituationer.
Civilt försvar handlar om hela samhällets motståndskraft vid krigsfara och krig.
Civil beredskap är ett samlingsnamn för krisberedskap och civilt försvar.
Totalförsvar är verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Under högsta beredskap är totalförsvar all verksamhet som då ska bedrivas. Totalförsvaret består av det militära försvaret och det civila försvaret.

När det gäller beredskap finns nivåerna skärpt, högsta och krigsförklaring, alla ingår i höjd beredskap. Olika lagar frigörs vid olika lägen, etc. Och även här är det ingen annan organisation som ska ta hand om situationen utan det är vårt vanliga samhälle och myndigheter som med hjälp av särskilda lagar och regelverk har att samverka på tillämpligt sätt. På gott och ont.

Om detta handlade kursens seminarier, vi studenter delades in i tre grupper för att hantera ett antal olika tänkta scenarion. Och det var här det blev riktigt otäckt i höstas. För på Försvarshögskolan kunde jag då sitta i en grupp som skulle argumentera för att Sverige skulle införa höjd beredskap, en annan grupp skulle argumentera för att det inte var ett bra val medan en tredje grupp skulle leka regering och fatta beslut om vilket som skulle gälla och varför det. Scenarierna utgjordes av eskalerande rapporter om ett samhälle under sönderfall och tilltagande hotbild, det kunde börja med att elförsörjningen i landet strulade, sedan upptäcktes sabotage mot en viktig hamnanläggning vilket stoppade viss import, tågtrafiken var plötsligt lamslagen och ett grannland attackerades och invaderades av ett annat land vars krigsfartyg började närma sig Gotland… Hur skulle vi hantera detta? Införa höjd beredskap eller inte?

Det var jätteintressanta diskussioner då jag hörde mig själv svänga mig med lagtexter jag månaden innan inte hade haft en aning om att de existerade och jag blev på allvar sur när “regeringen” inte fattade samma beslut som min grupp, och dylikt. Men så kommer jag hem och slår på radion och får höra i stort sett det ha inträffat som vi hade som övningsscenarion… Då fick jag gåshud och insåg att allt jag lärde mig på kursen var på högsta allvar! Så sök kursen, gå den, förbered dig!

Försvarshögskolans kurs Lagstiftning för kris och krig: krisberedskap och totalförsvar.

MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, ger här en bra introduktion och sammanfattning av Sveriges nya krisberedskap, civilt försvar samt totalförsvar. Vill du ha fler lagtexter så hör av dig! 🙂

Därför behövs hembygdsföreningar

Är du med i någon hembygdsförening? Jag är med i två: Oxie Härads Hembygdsförening och Österåkers Hembygdsförening. Jag har flyttat från Malmö till Åkersberga därav urvalet. I min gamla förening, som jag gärna fortsätter att vara med i, får jag för 170 kronor per år en årsbok, som kostar 200 kronor ute i bokaffärer, och möjlighet att vara med på föreläsningar, guidade visningar av utställningar samt olika sorters vandringar. Sammankomsterna är väldigt trevliga, inte minst det goda hembakade som det bjuds på i pausen till föredragen på Kummingården i Oxie.
Nu, bosatt 60 mil därifrån, får jag nöja mig med årsboken, den skickas mig som medlem till portokostnad. Med den fortsätter jag hålla kontakt med min gamla hembygd. Välskrivna reportage och uppsatser lockar en att själv kanske få ihop något till nästa nummer…

I senaste årsboken, för 2022 som jag läst i jul, fascineras jag särskilt över artikeln “Allmogekvinnans klädsel på Söderslätt”, del 2, av Anna Månsson. Det här är en gedigen genomgång över flera årsböcker om något som självklart alltid kommit i skymundan i den vanliga historieundervisningen: vanligt folks liv och leverne förr. Det är därför hembygdsföreningar behövs. Den här gången får jag lära mig nya ord och begrepp gällande folkdräkter. Som: piglock, örnasvansar, opplöt, hankasärk och spedetröja.
Likväl som det är viktigt bevara och kunna visa äldre klädesplagg och föremål, lika viktigt är det att bevara uttryck och arbetstekniker för framtagandet av dessa saker. Nästa årsbok ska handla om allmogemannens klädsel på Söderslätt, det ser jag fram emot. Sen finns det massor mer av trevlig läsning rörande forna tiders Oxie Härad så den här föreningen kan rekommenderas av flera orsaker!

Min nya hembygdsförening har en annan inriktning och syfte. Här kostar det 300 kronor om året att vara med, det görs ingen årsbok, men som medlem får jag hem föreningens egen väggalmanacka, visserligen intressant, men jag kan köpa den i handeln för 50 kronor. Österåkers hembygdsförening erbjuder heller inga föredrag eller andra sammankomster för medlemmar utom två årsmöten. Den här föreningen kan väl snarast ses som en möjlighet att vara med i en studiecirkel till en bråkdel av vad det kostar att gå en ABF-kurs. Och då kan man välja mellan att gå med: i fotogruppen och hjälpa till med att organisera föreningens stora fotosamling som går att ta del av på nätet; i byggnadsvårdsgruppen och renovera föreningens gamla stugor; i torpgruppen och inventera och dokumentera sådana fastigheter i kommunen, etc. Föreningen bedriver viss informationsverksamhet i skolorna också jämte håller igång några små museer så medlemskap här får väl ses som att man stödjer de aktivas arbeten med att bevara imaginära och konkreta rester av hembygdens historia.

Sammantaget behövs hembygdsföreningar, både för att ta hand om och förmedla kunskap om “gamla saker” och dito sysslor, som för att bevaka samtiden utifrån sitt kulturhistoriska perspektiv. Heja på!

Oxie Härads Hembygdsförening

När jag själv höll föredrag i ovan förening: Om August Palms uppväxt i Husie

Österåkers Hembygdsförening

P.S. Utom tävlan har vi Malmö Kulturhistoriska Förening som är den urbana motsvarigheten till de båda ovannämnda. Jag är givetvis med här också och får för 125 kronor om året årsboken samt inbjudningar till föredrag, utflykter, guidade visningar och middagar, somt är här gratis annat kostar. Den här föreningen delar ut stipendier till sökanden, vanligtvis för bokprojekt om stadens historia.

Malmö Kulturhistoriska Förening

Mina artiklar i föreningens årsböcker

Fick du höra något om första världskriget?

Fick du höra något om första världskriget när du var glytt? Av di gamle som kunde ha egna upplevelser och minnen? Jag fick. Morfar, född 1896, växte upp i Malmö, tog studenten 1918 och arbetade nog redan under skoltiden på posten och då på sjöposten, som det hette, och turade Trelleborg-Sassnitz under delar av 1910- och 1920-tal och sorterade brev och andra försändelser under färden. Morfar berättade om tyska fartyg som med släckta lanternor tog sig förbi dem på Östersjön innan kriget bröt ut, och om de hemska minorna! Mormor, född 1904, växte upp i Trelleborg och berättade om hur släktingar på landet kunde hjälpa tiobarnsfamiljen i stan med ägg och smör, ransoneringen var hård. Som barn, jag är född 1955, lekte jag affär med ransoneringskuponger från såväl första som andra världskriget.

Har du några sådana här upplevelser du också om just första världskriget? Det skulle vara jätteroligt om du ville berätta! Kommentera det här inlägget eller eposta mig direkt: amwwendel@gmail.com så kan jag kanske få publicera det du berättar?

I höst har jag gått en kurs på Linnéuniversitetet om första världskriget, jag är intresserad av militärhistoria, men jag tror det är vad jag fick höra som barn som gjort mig nyfiken att slutligen ta reda på mer om detta första världskrig. Fortfarande på 1960-tal åtminstone kunde namn och uttryck florera bland äldre människor vilka jag då inte riktigt förstod, men som jag nu i höst har fått mig förklarat. Och jag har blivit medveten igen om vad mina morföräldrar berättade när jag var liten. Skånes kuststäder låg ju mer drabbande till också än där jag nu bor, Åkersberga norr om Stockholm. Så det finns säkert fler bland mina bloggbesökare som har berättelser?!

Kursen gick på distans, föreläsningar via zoom, och examination genom uppsatsskrivande. Jag tog mig an skyttegravarna. De var tusen gånger mer fasansfulla än vad jag föreställt mig. Samtidigt som de kunde uppvisa klasskillnader och mänskliga beteendemönster av så groteska slag så bara Monty Python skulle kunna skoja om dem. Jag fick VG på min uppsats så jag dristar mig till att publicera den här, om inte annat så rekommenderar jag litteraturlistan. 🙂

Om första världskrigets skyttegravar

Det är i förskingringen man blir lokalpatriot!

Jag har alltid varit skåning så född i Småland som jag är. Men det är skåning som är min identitet vilket väl har sin grund i att det är här jag har bott mest och att alla mina anfäder kommer härifrån.. Det har varit så självklart att jag inte varit medveten om det. Knappt ens reflekterat att jag tyckt Sverige var det norr om Skåne, vårt landskap var liksom sig själv nock och jag menar inte att jag skulle vara dansk. Jag tänkte inte så om mig själv, förr i varje fall. Men nu börjar jag undra…

Jag bor sedan februari 2020 i Åkersberga i Österåkers kommun. Som nyinflyttad fick jag till slut googla för att se i vilket landskap kommunen låg i: Uppland. Jag har under mina nu 2 1/2 år aldrig hört eller läst att någon här sagt typ “vi upplänningar” eller: “här i Uppland”. Landskapet omnämns aldrig. Tydligen får man ta sig till Uppsala för att uppleva en landskapsidentitet. Här i Österåker är man bergabo eller stockholmare. Det är till den sistnämnda stan man syftar på när man i Åkersberga säger man ska till stan, när jag säger så menar jag Åkersberga centrum vilket kan väcka förvåning eftersom jag cyklar (tre mil till Stockholm) för ska jag till Stockholm så säger jag det. Jag tycker Stockholm är en av världens vackraste huvudstäder och det är en fröjd att åka dit och uppleva kulturlivet, men jag är inte imponerad av att de springer i tunnelbanans rulltrappor eller delar upp Sverige i Stockholm och “landsbygden”.

Än värre är det med detta tjat och hyllande av Gustav Vasa och den medföljande historieförsköning som dyker upp här och var i Tjockhult med omnejd. Som på Nordiska Museet där det också var en chock att uppleva hur Skåne liksom inte fanns eller betydde något. Jag skrev här på bloggen Skånes historia saknas i Stockholm…, och sen hittade jag något liknande trist på Gotland gällande Upppåkra, men där tänker de göra om, heja dem, se länk nederst till mina två blogginlägg om detta.

Det var efter det förstnämnda museibesöket som jag köpte mina bordsflaggor. Ett snyggt stativ på marmorplatta och tre åtföljande flaggor: en dansk, en skånsk och en svensk. Har aldrig ägt en flagga tidigare i mitt liv, trodde inte jag var den typen som ägnade mig åt sådant, och bordsflagga?! Men jag insåg jag hade blivit utlandsskåning och som sådan mer skåning än någonsin precis som alla utlandssvenskar blir dito.

Demonstrativt hissar jag inte den svenska flaggan den 6 juni, Gustav Vasa var aldrig min kung och jag beklagar att samma dag även är datum för antagandet av vår moderna författning, 1809 års regeringsform. Att hissa flaggan för att högtidlighålla demokratins intåg i ett land har jag ingenting emot, men den gesten ägnar jag dagen innan åt istället, den femte juni då motsvarande hände i Danmark 1849 genom att Danmarks första grundlag undertecknades då. (Danmark firar också något annat på sin nationaldag: Fars dag.) Och det är väl här någonstans jag tycker att det går lika bra att fira demokratin i Danmark som i Sverige. Och att det kanske är mer dansk än svensk jag är när jag nu bor norr om Skåne i landet Sverige och folk säger “va” när jag pratar, suck.

När hissar jag då den svenska flaggan? Sen jag köpte de här tingestarna sommaren 2021 har det bara blivit en gång och det var på Jussi Björlings födelsedag 5 februari. Men det kan säkert dyka upp fler anledningar. Den danska hissar jag som sagt på Grundlovsdagen, men även på den store Niels Juels födelsedag, 8 maj. Året var 1629 och av bebisen blev en amiral som 1677 utplånade hela den svenska huvudflottan i sjöslaget vid Köge bukt, danskarnas största seger över Sverige. (Heja…)

Den skånska flaggan hissar jag och ställer ett handritat födelsedagskort framför när det är läge att fotografera en sådan komposition och skicka till den som fyller år och som jag nämner på kortet. Det gäller då till mina vänner nere i Skåne. Bara som en kul grej när det nu är 60 mil mellan oss.

Länkar

Skånes historia saknas i Stockholm…

Sätt Uppåkra på kartan och låt fakta tala trots att den är skånsk…

Jussi Björling

Niels Juel

Sveriges nationaldag

Danmarks grundlagsdag

Sätt Uppåkra på kartan och låt fakta tala trots att den är skånsk…

EXTRA: Nu med svar från Gotlands Museum, se längst ner!

Besökte fina Gotland härom månaden och klev då också in på Gotlands Museum. Bland allt fint och intressant finns där också en stor karta. Den gjorde mig dock både ledsen och trött av att än en gång stöta på en historiesyn som alltjämt verkar få anslag och medhåll och aldrig upphör? Kolla bilden, vad ser du?

Titeln är Vikingarnas vägar. Och så är de sedvanliga tidiga järnåldershandelsplatserna utmärkta. Som Birka, 750-975, stor som ett dussin fotbollsplaner, typ (sju hektar). Och danska Ribe och Hedeby vilka anlades ungefär samtidigt, den sistnämnda brändes ner omkring 1050, den förra klarar sig än. Men. Den handels- och kultplats som Wikipedia beskriver som: “en av Skandinaviens största och mest långvariga järnåldersstäder”, den är inte utmärkt på kartan! Som vanligt alltså. Och innan det första arkeologiska fyndet gjordes är det inte så mycket att anmärka på, men nu är det! Enbart två promille av det 44 hektar stora området (som 80 fotbollsplaner) är utgrävt, men det räcker för att spela skjortan av alla andra vikingatida samhällen. Så när ska det ta slut, denna ignorans från Sverige gentemot vad som kommer att skriva om historien?

Jag syftar på Uppåkra strax söder om Lund, i Skåne och jag undrar om det är där skon klämmer? Skåne efter 1658 har försvunnit från den danska horisonten och landskapets historia dessförinnan är inget Sverige har premierat och gett forskningen anslag för. Uppåkra-forskningen har kämpat i motvind i decennier, men med Dick Harrison som torped och en stark arkeologisk centrumbildning som artilleri börjar det nu vända. Och vi som är intresserade av att resa framåt genom ett ökat historiskt vetande vi gläds! Järnålderns Uppåkra, c:a 100 f.Kr. – 1000-talet e.Kr., kommer att vända upp och ner på etablerade uppfattningar och skriva om Skandinaviens historia. En dag kanske man till och med tar ner kartan i Visby och skapar en Uppåkra-sal istället. Till dess får museet gärna åtminstone skriva ut orten vilket jag nu tänker skriva till dem om. Svar publiceras!

SVAR FRÅN GOTLANDS MUSEUM 17/6 2022:
“Ursäkta att du fått vänta på svar, det är hektiskt hos oss så här i början av sommaren. Du har helt rätt om att det inte är en uppdaterad karta som sitter i utställningen. Utställningen har nu många år på nacken (i sin grund mer än 50 år) där vissa uppdateringar gjort genom åren. Vi jobbar just nu med planering och projektering av en helt ny förhistorisk basutställning och rummet där kartan sitter kommer att stängas till hösten för att byggas helt om. Förhoppningen är att kunna presentera en ny basutställning om vikingatiden i detta rum under hösten 2023.
Du får gärna använda bilden på din blogg.
Med vänlig hälsning
Jenny Westfält
T f Museichef”

Jag skrev omedelbums tillbaka:
“Tack så jättemycket för fint svar!
Det låter bra det du skriver och med tanke på vad arkeologer hittills har hittat genom att enbart gräva i två promille av den vikingatida Uppåkras mark, så skulle det inte förvåna mig om du med tiden kommer att inte bara få bygga om sagda rum en gång till utan kanske även döpa om utrymmet till Uppåkrasalen. 🙂 I Skåne är vi väldigt begeistrade så klart!
Då lägger jag till ditt svar på min blogg och meddelar det även i Facebookgruppen “Den Skånska historien” där 132 har gillat vad jag skrivit om att sätta Uppåkra på kartan!
Happy End!
Glad sommar!
Anna-Mi”

Läs mer här:
Uppåkra Arkeologiska Center: “Uppåkra kom att bli en av de största bosättningarna Norra Europa.”, “Här möttes folk från när och fjärran för att utbyta varor och idéer.”, “…Uppåkra till en av de mest fyndrikaste fornlämningarna i Skandinavien. Framför allt var Uppåkra ett politiskt maktsäte för en härskande aristokrati.”  
Historiska berättelser, blogg av Daniel Pettersson: “Fynden i Uppåkra kommer från medelhavsområdet men även så långt bort som i Irak och Uzbekistan. Allt tyder på att södra Sverige hade ett utbyte under med kontinenten redan under de första århundradena efter Kristus. Uppåkra var inte enbart en plats för handel och hantverk. Det var också ett maktsäte för en härskande aristokrati. Om detta vittnar en imponerande hallbyggnad, ett träpalats där de styrande i Uppåkra kan ha bott.”
Debattartikel i Sydsvenskan av Thomas Småberg och Stefan Nyzell, 18/2 2018: “Det snäva, nationalistiska perspektivet som fortfarande i hög grad präglar synen på det förflutna måste bort.”

Kära Husiebibliotek, hör ni ännu kanonerna?

Jag skrev ett brev till mitt gamla, världens bästa, stadsdelsbibliotek och skickade med två särtryck. Du kan väl gå in och fråga efter dem? 🙂

Kära Husiebibliotek!

Här kommer direkt från tryckeriet särtryck av min forskningsrapport om vad som hände nästan exakt där du står/sitter som nu läser detta: 1644 års krig mellan Danmark och Sverige när slagfältet låg i Rosengård och Husie!

Det kungliga svenska huvudlägret låg runt Västra Skrävlinge kyrka medan understödjande regementen hade slagit sig ner i Östra Skrävlinge by, vid Husie kyrka samt ute i Kvarnby, bland annat. Om du lägger örat till Videdalsvägen kan du kanske fortfarande höra hovarnas tramp när kurirerna red mellan lägren. Kanske det fortfarande vibrerar lite lätt i väggarna på biblioteket av kanonbeskjutningarna mellan svenskar och danskar, fronten gick typ längs linjen Vita Höja –Thomsons väg. Svenskarnas belägring av Danmarsks stolta andra stad Malmö behövde brytas tyckte vår kung Kristian IV som själv ryckte ut från Köpenhamn och hit till oss här. Han slog läger med sina 10 000 soldater nere vid Östra kyrkogården och hohögarna. Svenskarna hade lika många soldater och förmodligen därtill minst lika många familjemedlemmar och vad vi idag skulle kalla servicepersonal med sig från Sverige.

Sen när det inte hände mer, slaget var över det var dags att dra sig tillbaka till ett vinterläger, man gjorde ju så på den tiden att när vintern kom upphörde fältslagen och krigshärarna lade sig i ide, så betydde det i det här fallet att den stora svenska fälthären med sin väldiga tross drog sig med sina hästar, kanoner och övriga utrustningar, tält, förråd och matlagningsutensilier, etc, i ett långsamt lämmeltåg åt nordost, ni kunde nog ha sett dem när de var på väg mot Kvarnby och Östra Kattarp för att slutligen i Kvissle nå en bro över Sege å. Därefter väntade en bro till uppe i Önsvala innan de till slut kom fram till Uppåkra där vinterlägret etablerade sig.

Om ovan har jag ägnat några år att undersöka vissa saker om. Och nu är jag klar, forskningsuppsatsen finns i Malmö Kulturhistoriska Förenings Årsbok Elbogen 2021 som nu är klar och till tack för sin medverkan får artikelförfattarna ett antal särtryck. Varav jag skickar er två! Det här är ju synnerligen lokalhistoria! (Och tyvärr får ju inte skånska skolbarn lära sig något om den skånska historien när den tilldrog sig före 1658, det tycker jag är trist, men det är en annan historia, men jag kan ju bidra med att dra fram lite lokalhistoria i alla fall!)

Jag tänkte därför att jag skickar er två ex för det finns kanske intresse hos låntagarna att läsa om det här så alstret kanske passar på er hylla i Husiebiblioteket över lokalhistoria?!

Jättemånga hälsningar till er alla!
Anna-Mi

Min morfars farfars morfar Ola föddes 1778 i Södra Sallerup

Jag har tagit en månads prenumeration på Arkiv Digital för jag blev nyfiken på min morfars föräldrar, var kom de ifrån, vilka var deras föräldrar i sin tur, och kan man läsa ut något hur deras liv vrkar ha varit? Jag ser nu att anfäderna och anmödrarna på grenarna bakåt när det gäller mormor, morfar och farfar alla kom från skånska landsbygden där det var ett ideliga flyttande hit och dit. Tills de under 1800-talet sipprade ner till Ystad, Trelleborg och Malmö. Det är väl bara farmor som singlar ut sig med att hennes anor långt tidigare är gediget stationerade i städerna främst då Malmö, men även Lund, Kristianstad och Stockholm finns där långt bak.
Men nu gällde det min morfars farfars morfar Ola Nilsson som jag enligt Fuglie husförhörslängd (M) A1:5 1838-1841 Bild 54/s.49 spårade till att vara född 1778 i Sallerup som byn och socknen hette då enbart. Jättekul, tycker jag eftersom min boplats under mina 37 år i Malmö i huvudsak var i Husie där jag från januari 1991 till februari 2020 bebodde ett radhus på Östra Stationsgatan som ju ligger i den gamla grannbyn till Södra Sallerup: Östra Skrävlinge. Fast alla som bor där säger ju att de bor i Kvarnby, men det är en annan historia. Ola är den enda i min släkt som har anknytning till Södra Sallerup så honom vill jag vara rädd om och ta reda på mer om!

Så jag vandrade bakåt i Arkiv Digital och fick fram Födelse- och dopbok för Sallerup 1740-1807. Och där i Södra Sallerup (M) CI:1 (1740-1807) Bild: 240/s.21 förstår jag att det är min anfader som en dag gammal döps den 22/11 1778. Men vad står det mer? Nånstans bör det stå att hans far heter Nils eftersom Ola heter Nilsson i efternamn. Men vilka fler namn och upplysningar kan man räta ut ur de snirkliga bokstäverna? Det verkar också som om prästen först skrev fel och fick stryka över “Nils” för att istället skriva Ola. Men ärligt talat så är detta nästan det enda jag kan läsa ut av texten också.
Så alla intresserade är jättevälkomna att hjälpa mig att tyda mer. Och har någon en Ola från Sallerup i sin släkttavla vore det spännande att få ta del av!