Glömde att tussilagon också blommar numer, och det vid mitt sedvanliga bevakningsställe som är sydväst om cykelstigens bro över Yttre Ringvägen, precis vid brofästet där mellan golfbanan och golfhuset. Den 25 mars slog denna raring ut. I fjor syntes växterna här den 20 mars, 2015 den 28 mars, 2014 den 8 mars och 2013 var de rekordsena: 13 april.
Varför samlar jag på denna statistik? Inte vet jag. 🙂
Och där vällde blåsippshorden upp ur jorden på Kvarnbys enda allmänna ställe som jag känner till, vet du fler? Det här gänget träffas varje vår, i år kunde jag fotograferade dem den 2 april, strax efter/innan sydöstra brofästet av cykelstigens bro över Yttre Ringvägen mellan Wowragården och golfbanan. Här plåtar jag dem varje år, i fjor var de på plats 28 mars, 2015 och 2014 den 22 mars medan de liksom tussilagon var sena 2013 och det året blommade först den 20 april. För mer och tidigare statistik titta här.
Nu blommar allt annat också som hör den tidiga våren till, och tack vare att det är kyligt varar blomningen länge. Man får se det positivt. 🙂
Tog mig i kvällningen till Kvarnbys säkraste ställe för snödropparna, vid rondellen på Klågerupsvägen. Och här kunde jag ta ett blomsterfoto som blev rätt dramatisk på grund av mörker och billyktors förbiilande. Tycker jag! Men då var säsongen invigd med de två tidigaste noterade 18 och 19 februari. Undrar när tussilago och blåsippor visar sig i år. Eller pensionskuvertet? Fast när det gäller det senare är minpension.nu bättre. Det finns hopp för både vår och överlevnad tror jag. Gokväll!
Vintergäcken blommar i Kvarnby nu, men inte gör väl snödropparna det? Jag har inte sett några i varje fall. När jag söker i sökrutan på min blogg här med ordet “snödroppar” så märker jag att de gör som de vill, verkar inte följa snö och kyla utan en egen nyckfullhet när de vill visa sig år från år. Lite som annat i livet och det är väl det som är charmen.
Jag fick en bild av min granne på andra sidan blåshålet hur det såg ut förr när vi hade syrener, häggmisplar och buskar mellan våra respektive trädgårdar på baksidan av våra radhus. Bilden är tagen från grannens sida. Våra tomter var inbäddade i blommande grönska, vi hade var sin helmysig berså tack vare allt som växte på den allmänna markremsan mellan våra hus. Men en dag var allt fällt och sedan togs även rötterna bort. Skrolla ner till inlägget “Prydligt och lättskött och se hur det ser ut idag…
Växtligheten var misskött och här ska i fortsättningen bara finnas gräs, menade ansvariga för vår bostadsrättsförening efter skövlingen. Att vi som bodde bredvid sagda växtlighet, och var de enda som såg den, inte stördes utan tvärtom fick livskvalitet av våra lummiga trädgårdar var utan betydelse. Växtligheten störde tydligen en ny överskuggande idé om lättskötthet och prydlighet som i stort håller på att förverkligas inom området. Jag skulle uppskatta att en dryg fjärdedel, kanske tredjedel av den totala mängd buskar, häckar och träd som anlades här vid radhusområdets etablering för drygt 30 år sen nu har rensats bort. Istället har kala gräsmattor ökat i yta. Samt fula låga staket mellan dessa gräsmattor och körbanor för att barn inte ska springa rätt ut i gatorna. Staketen behövs antagligen eftersom det inte längre finns buskar och häckar som stoppar…
Det här är en liten sak kanske, men, som jag ser det, ett prov på hur fel det blir när ett uppdrag missuppfattas och när kommunikation inte sköts som den bör i en demokratisk förening. Vem är till för vem kan man fråga? Självklart noterar jag också att det inte skövlas överallt samt att andra boenden, som önskar få bort träd och annan växtlighet på våra gemensamma grönytor vilka stör dem på olika sätt, de får gehör medan vi som önskar behålla och få tillbaka förlorad glädje vi ropar förgäves ut i öknen. Det finns nog inget värre än orättvisa för att tappa tro och mening och så kan proportionerna kvitta, det gör lika illa oavsett.
Martin Andersson bloggar i dagens Sydsvenskan att det är “En kulturhistorisk skandal” att den så kallade Baltiska villan nu har rivits. Den borde “naturligtvis ha k- eller q-märkts för länge sedan” men “Istället fick huset förfalla. Ägarna hade inte ekonomiska möjligheter att vårda detta kulturarv.”
Huset byggdes för att ingå i Baltiska utställningen i Malmö 1914. Där skulle det tjäna som prov på modern speceriaffär. Efter utställningsperioden fraktades fastigheten till Nordanå nordost om Malmö för att fungera som bostadshus. Ovan blogg illustreras med fotografier inifrån huset tagna från de sista ägarnas tid vilka enligt uppgift ska ha bott i huset under nästan 40 år fram till 2007.
Bilderna visar en nergången miljö som inte heller från början väl kan sägas ha uppvisat några högre kvaliteter av inredningsarkitektur. Det här huset byggdes för en utställningsfunktion. Hon skulle ha dansat en sommar, var det tänkt och det syns. Skulle villan ha bevarats vore det, som jag ser det, för att fortsätta finnas i Pildammsparken och ingen annanstans. Där kunde den minna om det som först och främst har ett kulturhistoriskt värde: Baltiska utställningen. Kanske kunde butiksinredningen varit kvar och huset fungerat som museum av något slag. Därigenom skulle Baltiska villan förära sitt eget kulturhistoriska värde. När huset flyttas reduceras dess symbolfunktion till noll. Kvar blir ett överspelat ruckel, sorry.
Hade någon under resans gång kommit på tanken att byggnadsminnesförklara huset och q-märka det fick antagligen de sista ägarna flytta eftersom det kan kosta på att sköta och vårda den här typen av hus. Fotografierna visar på att motsatsen skedde. Jag tycker ärligt talat det vore av hänsyn till de avlidna att avpublicera de här privata interiörbilderna.
Under rubrikens devis har träden jag skrev om senast sågats ner. Samtidigt sågades flera andra träd ner och området i fråga, som tillhör en ekonomiskt välskött bostadsrättsförening med trevliga radhus, etc, genomgår en förvandling där träd och buskar ryker med rötterna och ersätts av enbart gräs, hittills i varje fall.
Den av medlemmar valda styrelsen förklarar i informationsblad att röjning ska göras i syfte att området ska bli mer prydligt och lättskött. Jag tror aldrig jag har tyckt så illa om ett begrepp som detta. Och blivit så överraskad av vad det innebär.
Nedan visar jag en efterbild av träden samt en bild på ett öde blåshål. Den sistnämnda bilden visar hur det ser ut idag mellan mitt och min grannes radhus. Innan var här syrener och häggmisplar som blommade vackert på våren och som ramade in våra trädgårdar, vilka på bilden nedan skymtar bakom våra hus, till mysiga bersåer. Jag har ingen bild på hur det såg ut då. För jag kunde inte drömma om att allt skulle röjas med rötterna bort. Och det i syfte att vinna högre grad av “prydligt och lättskött”. Var kommer detta uttryck från? Det låter som min arbetsgivares floskler att “stärka varumärket” och ha “respekt för människan”.
Är naturen så hotfull? Och var slutar det om träd och buskar stör ordningen och börjar plockas bort planta för planta?
Mina ytterplank är förfärligt gröna, jag vet. Det är min patetiska protest att inte tvätta och måla dem längre -vilket medlemmar i bostadsrättsföreningen ställer upp att göra själva för att minska föreningens utgifter- förrän träd och buskar har återplanterats i det här numer öde blåshålet.
Foto från dagens rundvandring i Husie. Fina färger, det gäller att samla intryck att klara sig på genom vita-gråa-svarta vintern som väl kommer när en minst vill ha den. De vackra träden på bilden ska tydligen sågas ner, de boende tycker de skräpar ner och skymmer solen. Väldigt tråkig inställning som jag har liten förståelse för, jag tror toleransen för naturens egenheter också minskar ju mer man ger sig rätt att ändra på. Vad tycker du? Hoppas träden får vara kvar!
Här är en länk till fler av dagens bilder på mitt bildkonto på Flickr.
Jag vandrade omkring en stund idag på trädgårdsmässa i parken vid slottet Malmöhus i Malmö idag. Jag har inga gröna fingrar, är inte intresserad av att odla nånting egentligen, grönsaker köpes i affär och i min trädgård får det som hittar dit och trivs växa. Jag har i mitt tycke jättefint med mycket grönt och blommor, av något slag. Själv sitter jag ner ute och njuter av blommor, grönskan, fåglarna och molnens gång över himlavalvet. Kopplar av, med andra ord. När det går. För inom hörhåll verkar andra se trädgård och hus som motionscentraler eller nått. Alltid finns det något att göra -som låter vill jag tillägga. Elektriska maskiner är mums! Högtryckstvätt, stenskärare, kantklippare och allt vad de heter. Dessa verktyg används företrädesvis på helgerna…
Okey, var och en blir salig på sin tro och jag får väl flytta om jag inte trivs…
Jag noterade att ovan bild var den enda jag tog under dagens vandring, den gav en viss ro till skillnad från de andra stånden och ställena där det var fullt med folk som handlade växter och tittade och fick ideer om allt de kunde göra när de kom hem…
Som om inte hela den gamla handelsträdgården omvandlats till en enda fri naturlekplats så har Gatukontoret skruvat det hela ett varv till i en ny temalekplats vid randen av området mot Sallerupsvägen. Det har blivit fint och välbesökt av såväl barn som äldre. Och än ej vandaliserat, hoppas att allt som växer där får fortsätta göra det i fred och att kommande bär och frukter bara försvinner ner i barnamunnar och ingen annanstans.
Gyllins välkomnar med en grind som inte går att stänga till sin nya trädgårdslekplats.
Här ställs perspektiven på ända.
Rader med nyplanterade fruktträd som just nu blommar vackert. Innanför staketet i själva lekplatsen radas såbänkar och odlingsrutor upp med spirande grönska i.
Kommer man från andra hållet, från Sallerupsvägen leder en spång över gammal våtmark till temalekplatsen. I fonden syns en annorlunda rutschkanebana.
Vad detta är och kan användas till är nog upp till var och ens fantasi.
Gyllins trädgård i Husie, Malmö har utvecklats från handelsträdgård till spännande vildvuxen skog med odlingskulturella inslag som passar väl in. Och fågellivet frodas. Här en törnsångare.
Så här tyckte mor och dotter “Lekplatstestarna” när de var där efter invigningen i april.
Kort från Kvarnby 