Jag har just tömt tvättmaskinen och kan rapportera från fronten. Ett påslakan hade så när återigen, för tredje gången på tio månader (jag har fört logg på min blogg om fenomenet som i fjol inträffade den 3 maj och den  18 oktober) försökt att sluka alla sina tvättkompisar. Men den här gången lyckades han inte: en frottéhandduk befann sig fortfarande utanför när jag tömde trumman medan ett stackars underlakan bara till hälften hade blivit uppäten av påslakanets stora käft; lakanet hade tydligen försökt kämpa emot dessa märkliga mörkerkrafter och därmed räddat den lilla handduken.

Jag skakade försiktigt i lakanet som hostade upp lite sköljmedel och frågade hur det gick till, hur kan all tvätt försvinna in i ett påslakan i en välfylld tvättmaskin som kör 60 grader vittvättsprogram under två timmar? Det lealösa underlakanet fladdrade med sina sista krafter innan det skrynklade ihop sig fullständigt och jag hörde som en viskning: horror, horror. (Vilken skönlitterär figur sa också så innan han kolade vippen? Rätt svar belönas med min högaktuella uppsats om utvecklingen av Malmö och kollektivtrafiken. Om du vet vad jag liknar påslakanet med så slipper du uppsatsen…)