Poängen med den här bilden är det lilla röret. Där Risebergabäcken rinner under Klågerupsvägen har en mink etablerat sin egen sushibar i det röret ser det ut som. Första, och enda, gången jag såg föreståndaren var i helgen. Googlade på vederbörandes utseende och har kommit fram till mink. Det stämmer även med beteendet: trivs vid strömmande vattendrag där den fiskar.  Jag har fått mig förevisat en gång att det verkligen finns fisk i bäcken också, så gynnaren kan inte ha det bättre.

Påminner om de enkla sushibarerna i Japan, inte stort mer än ett hål i väggen, där man klämde sig in längs en bardisk. Ett rullband som kom ut från köket löpte längs disken med små tallrikar med enstaka sushibitar på. Det vara bara att plocka till sig allteftersom. Och vilken sushi! För det jag verkligen saknar från mina Japanbesök är mångfalden i utbudet! Och då särskilt från de här enklare ställena där det tydligen gick att göra sushi på vad som helst. (Påminner om sagan Olssons pastejer, men här med framgång.) Det är det som är det trista med sushi i Sverige att här handlar det bara om lax, lax, lax (och jag älskar egentligen lax) och så enstaka bitar tonfisk och något skaldjur. Även om de fiskar, molusker och andra märkligheter som rör sig i haven runt Japan inte finns här så har vi ju mängder av andra sorters fiskar och vattenlevande historier så när ska slentrianen brytas?

När man på den japanska baren satt i sig ett tillräckligt antal sushiportioner från bandet och kände sig mätt och belåten tog man traven porslin bort till kassan där kassörskan helt enkelt räknade antalet tallrikar och slog in priset därefter. Smart!

Ska bli spännande att se hur det går för näringsidkaren i våran bäck, han sitter ju på första parkett och kan bara håva in när något intressant fenar sig förbi. (26/1 2009)