Jag räknar till 20 får på bilden, men det finns kanske fler, både på fotot och i verklighetens hage i Husie mosse? De är oavsett mängd väldigt fina och roligt vi nu har får i Husie. Hoppas de inte lyckas rymma, får ska ju vara bra på sånt?
Här en bild till från andra hållet och med annan kamera och här syns bara 18 får. 🙂 I bakgrunden Husie boställe, en gård med anor. Som mycket annat i och för sig hos oss här i Husie. 🙂
”Vad hette det, sa du?” Rösten på 1177 upprepade: ”Glaskroppsavstötning”. Hon sa det lugnt och tillade: ”Det låter som det är det du beskriver”. Jag fick ett telefonnummer att nästa dag kontakta sjukhusets ögonmottagning på. Jag behövde komma till akut, sa 1177, men det räckte jag ringde imorgon. Idag var det helgdag.
Glaskroppsavstötning lät märkligt av flera orsaker. Först att det skulle finnas en glaskropp inne i ögat och sen att den skulle kunna stötas bort. Vart? Det var som sagt helgdag, Kristi Himmelfärdsdag, och inget annat att göra än att vänta och sitta och titta på ljusfenomenen inne i högerögat. Blixtar som sköt i sidled från vänster till höger eller tvärtom. Svarta kantiga flagor som flaxade förbi i ovankanten så jag först trott det varit fåglar, riktiga sådana.
Det hade börjat dagen innan på jobbet. Försökte blinka bort blixtarna, tänkte att det var något skräp som kommit in. Men nej. Hemma när det mörknade ute blev det värre. Jag googlade och kom fram till näthinneavlossning. Undrade hur fort det skulle gå innan jag var blind. När jag la mig ner för att sova drog ett pärlband av röda prickar förbi där inne som ett godståg med många vagnar. Väckarklockan vid sängen bygger upp sina siffror med röda punkter, hade dessa tagit sig in i skallen på något sätt? Hur sjuk var jag?
Äntligen vardag, ringde och fick tid på ögonmottagningen samma förmiddag. Droppar i ögat som sved, men bara lite. Gjordes för att vidga pupillen för bättre insyn. Doktorn kom efter en stund. Jag fick placera hakan på en platta. Han ställde in en apparat och bad mig berätta. Blixtar och fåglar. Han hummade och tittade. Det kändes bra att sitta där. Ingenting gjorde ont, jag hade en väl avgränsad uppgift och funktion att förhålla mig till: Sitta stilla och lämna över mitt ena öga till sjukvårdens diagnos och behandling. Det fanns bara det just då. Intressant att observera utrustning och rutiner.
Läkaren kände igen min beskrivning från andra patienters och den stämde också in med vad han själv kunde konstatera: glaskroppsavstötning. Han förklarade. Glaskroppen heter det som i ögat fyller upp utrymmet mellan näthinnan där bak och linsen där framme. Glas för att den är glasklar. Geleklumpens storhetstid är i fosterstadiet när ögat ska bildas. Då är den dess byggnadsform. De grå formationer som en del av oss genom hela livet kan se segla omkring likt mikroskopobjekt inne i ögat befinner sig i glaskroppen och de kommer från den här första tiden, från när vi låg i vår mammas mage och bildades på alla möjliga vis. Sen föds vi och då har glaskroppen tjänat ut sin funktion. Men vart ska den ta vägen? Den är fast i ögats slutna hålrum, förankrad i näthinnan och med avklippta telefontrådar mot omvärlden, blodkärl saknas.
Glaskroppen fortsätter att harmlöst och vätskefyllt vegetera där inne. Hade medellivslängden fortsatt vara som den var vid vår arts uppkomst hade detta också varit allt. Men, som doktorn sa: ”Det är inte meningen att vi ska bli så här gamla”. För upp i åldrarna börjar klumpen skrumpna. Avståndet till näthinnan ökar i takt med detta och det börjar dra i ankarkättingarna dem emellan. Spänningen tilltar och till slut brister förtöjningarna: Glaskroppen släpper taget och seglar fritt ut i sin sfär. Ett Aniara-russin som i ett sista anrop sänder ut dessa blixtar och fåglar.
Det här är vad som har hänt mig, varken mer eller mindre. Jag får mitt öga noga undersökt för att se så inga hål slitits upp på näthinnan vid separationen. Men hinnan är hel. Små hål kan annars läkas med laser. Större skador behöver opereras. Ingreppen måste göras omedelbart för en skadad näthinna riskerar att lossna och då förloras synen. Det är därför man ska söka akut vid blixtar och fåglar. ”Eftersom båda dina ögon är tillverkade samtidigt kan det hända att det inte dröjer alltför länge innan glaskroppen i ditt andra öga också lossnar.”
Min syn ska inte påverkas och inga andra följdverkningar är att vänta. Bara att gå vidare med sitt liv. Att en gammal infattning släpper taget och ger sig av borde kanske andra ”fattningar” också göra. Förlegade uppfattningar som fortsätter att ta all plats och omöjliggöra en betraktelse runtenom för att se var tanken har sina fästpunkter. Slår upp på nätet att de rörliga, och ofarliga, formationerna inuti ögat kallas för mouches volantes och det att jag kan se dem beror på att de kastar en skugga på näthinnan. Skuggorna på grottans väggar är kanske bara flygande flugor.
Jag går, när det går, på kurser om Malmö stads historia vilka ges av Institutet för studier i Malmös historia vid Malmö Högskola. Det här är ett för Malmö mycket bra institut med spännande kurser och övrig verksamhet som exempelvis fria seminarier öppna för alla intresserade.
Den senaste kursens uppsatsuppgift lät jag handla om den rödsotsepidemi som härjade i staden 1880-1882. Mitt fokus var hur farsoten, som numer kallas dysenteri, har behandlats i några olika skrifter och av några olika instanser, från dåtida stadsläkare -som skyllde på smålänningar :-), till VA-verket -som i sin jubileumsbok inte alls tar upp epidemin som spreds med vattnet i staden, och till nutida forskare – som ger klassamhället huvudskulden. Det var nästan tragikomiskt att läsa hur fakta förvreds, sopades under mattan eller blåstes upp beroende på vem och i vilket syfte som författare och verk i fråga behandlade denna fruktansvärda epidemi.
Jag har skrivit om min undersökning i en kort uppsats som du kan läsa här om du vill: Rödsotsepidemin i Malmö – om hur en stad kan berättas. Kommentera gärna!
Eller det var gårdagens i och för sig. Men då skvalpade den här fågeln omkring så länge utan att komma upp till ytan att jag till slut förstod det var en fisk. Bilden blir ju ett bevis på det också. Den är stor… Annan kvarnbybo jag mötte och som tittade på bilden sa att det är en mal… Lite läbbigt, men häftigt och hoppas den aldrig fastnar i tjuvfiskarnas krokar!
På land råder annars idyll. Om man håller sig på behörigt avstånd vill säga vilket rekommenderas. Glad midsommar!
Det behöver inte vara så dramatiskt, det kan räcka med en vandring i Slottsträdgården vid slottet Malmöhus i Malmö. Här finns en ny liten oas:
Det fantasifulla med den, förutom att den rent allmänt är vackert utformad, är att marken i rundningen är täckt av hasselnötsskal. Dessa kommer från nutellafabriken i Italien! Vilket barn tycker inte det är häftigt? Närbild:
Jag tröttnar aldrig utan tvärtom: lika spännande varje gång jag ska ta en promenad till och runt Husie mosse. Natur och fågelliv skiftar alltid. Det enda jag kan vara säker på är att vill jag fotografera hägern så lyfter den… Här ett urval bilder från i veckan:
I söndags turade jag längs Sege å, från mynning till källa. Lokalt litet resebolag ställde upp med gammal buss, god picknick och karta över Sege ås ringlande väg genom landskapet och så for vi iväg. Första anhalten:
Sege ås mynning längs med Sysavs centralkontor och avfallskraftvärmeverk i Malmö. Här där Sege å anlöper sundet finns på omgivande landbackar förutom sopanläggning även djurkyrkogård, skyttebana, kaninavelsförening och övningsplats för polis och brandkår. Vid källan vilar ett annat lugn (om det nu inte är så att det är tjurar utsläppta i hagen man måste ta sig in i för att nå fram):
Börringesjön i bakgrunden. Från den rinner Sege å ut i världen. Här i början av färden framstår vattendraget mest som en brunslammig göl, se pölen till vänster på bilden. Källans trakt är pastoral och plats för Lindholmens borgruin:
Här slog sig safarin ner för picknick och Sven Rosborn, arkeolog och forskare, höll ett spontant och underhållande föredrag om vad som sig har timat på denna borg en gång i tiden då Margareta var vår regent. Vid åns utlopp i Öresund har väl visserligen den äldsta boplatsen för renjägare hittats (vid Segekarusellen), men det som hände här vid källan på 1300-talet är mer spännande historia att ta del av av förklarliga orsaker.
Sen vände vi hem och åvattnet segade 🙂 sig ner till Malmö det också.
Jag har nu två gånger läst Gud är inte ett främmande namn av Kristian Lundberg (Libris 2016). Första gången för att jag var nyfiken på denne malmöförfattares gudsrelation. Andra gången för att ta reda på vad det var för fel på den.
För att börja med det förstnämnda så delar Lundberg upp tillvaron i den synliga och den osynliga delen, den materiella och den andliga, den som styrs av marknadskrafter och den där människan är fri i och med sin gud. Jag saknar mellanledet mellan den religiösa gemenskapen och de kommersiella krafter som betingar våra liv. Den gemenskap som bildas av leden sam och hälle vilket betecknar vad det handlar om: människor som tillsammans skapar och upprätthåller de sociala strukturer vi har att förhålla oss till -på gott och ont. Samhället verkar i Lundbergs tappning, lite hårdraget kanske, mest vara en arena där två krafter spänns mot varandra. Ska vi där, till exempel, lyda de av människan stiftade lagarna när dessa går emot guds ord om att ta vara på vår nästa? För Kristian Lundberg är saken klar, det är hans tro som befriar honom att välja rätt; gud är kärleken.
För att gå över till min kritik så är den ganska gängse: Jag menar att författaren går över ån efter vatten. Lundberg känner i sin gud igen det som han redan har identifierat som gott, guden bekräftar det han redan tycker och vet. Varför då anropa något utanför samhället? Kanske för att den kristne med sin tro får ett alibi för sina val och kan certifiera sin godhet från annan instans än den rent mellanmänskliga. Därmed kan samhället kopplas bort från den moraliska kompassen. Och den religiöse blir en vilde. Någon som ställer sig utanför. Är det demokratiskt? Är det till gagn för dem som söker samverka i samhället och utveckla detta? Jag säger inte att det är elitism, men jag skulle kunna.
Det kan låta harmlöst med den kristne som vill ta vara på sin nästa oavsett samhälleligt godkännande, men hur ser vi på när individen plockar upp andra uppfattningar om det goda och rätta vilka går att hämta ur vilken religiös urkund som helst? (Alla läser bibeln som fan själv: vi ser det vi vill se och gömmer undan det som stör.) Och när dessa utövar ännu större avvikelse i sitt praktiska genomförande gentemot normer i ett modernt civiliserat och demokratiskt samhälle än att gömma flyktingar? Det vill säga vad skiljer egentligen Kristian Lundbergs övertygelse om det rätta i att leva i kristi efterföljd, för det är det som är den kärlek som håller allting uppe, mot talibanens övertygelse om motsvarande för dennes tro och vad vederbörande menar är dess praktiska utövning? Båda säger de religiösa urkunderna och lärorna är källan, men båda har själva hällt i vattnet och speglar sig i vad de redan tycker, tänker och känner, etc. Det vill säga: människan har bara människan att ty sig till. Sorry!
Inte en häst på Husie mosse i Malmö, men väl hundar, vuxna, glyttar, cyklar, barnvagnar, rullatorer, mc-polis, brandbil och hela Husie kyrkoväg fullparkerad av bilar i en lång rad. Som det ska vara inklusive korv- och bullförsäljning, studentsångare och politikertal med slutkläm att nu är det sommar varvid vi applåderade i handskar och mössor…
Årets Valborgsfirande på Husie mosse var en sådan att bålet faktiskt kunde tändas, men att det gjordes innan sångarna sjungit. I år slapp de senare trots det bli ingärdade i tjock rök som de blev ett år då de kraxande fick fly ut ur dimman…
Sångarbröderna är en skönsjungande tradition som upprätthålls med den äran av gentlemän i den högre medelåldern. I år ny körledare, en dam vars namn jag tappade bort. Någon minns?
Gravanden till höger noterade jag i fjor den 26 mars i Husie mosse så jag kan tänka mig att det är samma som nu har kommit tillbaka och håller grågässen sällskap.
Precis som paret kricka som också kom till mossen i fjor, men då även det en månad tidigare, den 24 mars. Tänkte årets sena ankomst kunde ha med kylan att göra, men ser att våren var precis lika kylslagen, regnig, snöig och blåsig i fjor. Vem minns det förresten? Säkrast att hålla sig uppvärmd med lite sträck och tänj kan jag tänka mig om det nu är det de så kallade simänderna sysslar med ovan.
Kort från Kvarnby 