Om konsten att återfå ett kärt minne!

Det tog fem veckor i våras för vykort att nå Sverige efter att ha postats i Ponta Delgada, huvudstad på Azorerna. Portugisiska postverket verkar ro försändelserna från öarna i Atlanten till det europeiska fastlandet. Så jag hade mina dubier om när jag skulle få svar från Militärmuseet i Funchal på Madeira? Också den en portugisisk -och ljuvlig- ö. Först skulle ju mitt brev till museet komma fram, en försändelse som jag lade på lådan här i Åkersberga den 21 augusti.

För säkerhets skull hade jag skaffat en internationell svarskupong, en utmärkt produkt som svenska posten slutat tillhandahålla. Det kan vara lite knepigt ta sig till hemsidor för postverk i andra länder och där hitta var och hur man kan köpa sådana kuponger av dem. Så tack och lov hade jag plötsligt hamnat på åländska postens webbplats där det gick att såväl förstå språket som att smidigt beställa och sedan få hem sådana här utmärkta påfund, se noten längst ner!

Varför skrev jag till Militärmuseet på Madeira? Jo jag hade besökt ön för några år sedan och rest kors och tvärs och sett så mycket fin natur och träffat trevliga mänskor och besökt olika märkliga platser, museer och verksamheter och slutligen ramlat in på en pärla mitt i Funchal: Museu Militar Da Madeira.

Tror man att ett sådant bara innehåller gamla rostiga kanonkulor är det att beklaga. På närmare håll har vi det magnifika Krigsmuséet i Köpenhamn, det svenskt korrekta, åsiktscertifierade Armémuseum i Stockholm, suck (de ska ha skit för sina apor i entrén!), och det överväldigande British War Museum i London, till exempel, vilka alla kan ge andra insikter om människans villkor än vad mer “fredliga” museer gör. Ifall man är nyfiken på sådana existentiella frågeställningar alltså, men man behöver inte. 🙂
Men för att prata om gammalt skrot så tycker åtminstone jag det är spännande att dessa ålderstigna kanoner gjutna i järn vilka gärna står utanför sådana här museer oftast är tillverkade i Sverige! På 1600-talet var vårt land världens största tillverkare och exportör av järnkanoner, de hittas än idag på vrak runt om i alla hav. Det på fotot nedan från Madeira är en typisk sådan tingest.

Överst till vänster ser vi en typisk portugisisk specialitet: roligt mönstrade stenbeläggningar på torg och trottoarer. Den vi ser här finns alltså på gården till Militärmuseet i Funchal, entrén är längst in till vänster. Byggnaden har varit del av en befästningsanläggning och markbeläggningen har kanske velat göra en anfallare lite yr i mössan.

Det här är ett i jämförelse väldigt litet museum. Men det hinner på sina ytor förmedla sin berättelse om vanligt folks liv och umbäranden genom historien under belägringar, krig och sjöfart, till exempel. Och om när nunnorna stod på barrikaderna för att försvara sin stad mot angrepp från pirater. Madeira användes av olika stormakter inklusive det egna landet för att erövra och kolonisera Afrika, och drogs på olika sätt in i Napoleonkrigen och världskrigen, etc.
Fartyget på fotot är en modell av HMS Endeavour som 1768 under befäl av kapten Cook gick in i Funchals hamn för att bunkra upp inför sin fortsatta berömda seglats för att kartlägga Australien och Nya Zeeland! Om allt detta berättas det i appen, se nedan.

Innanför entrén står, slutligen, i ett ställ på informationsdisken det som jag försöker komma fram till i det här blogginlägget: gratis bokmärken att ta om man vill. Det gjorde jag; det blev ett kul minne från ett fint litet museum som nu också är väldigt stolt över sin digitala interaktiva effektfilm som på plats tar en genom öns historia.

Jag gillar museum. Jag gillar dock inte att bli av med saker, men en dag kunde jag inte hitta bokmärket. Det retade mig. Jag frågade på biblioteket hemma i Åkersberga, ett par gånger -det kunde ju ha åkt ut med en lånebok- sen fick jag sluta fråga, det började bli pinsamt.

Jag har andra bokmärken, är beroende av dem för jag brukar: läsa flera böcker samtidigt; vilja ha särskilda ställen i böcker lätta att återfinna; läsa böcker med fotnotapparater i slutet där det då är bekvämt ha ett bokmärke som följer med läsningen i bakvagnen, så att säga. Alla dessa kartongbitar är minnen från utställningar, andra bibliotek och en del föreningar som skickar ut bokmärken när de önskar God Jul i medlemsinformation vid den tiden. Och liknande.
Det här är väl min grej då, alla har vi väl nån knäpp vana. Men nu satt jag här i Sverige och insåg att Madeira åker jag nog aldrig mer till. Attans. Tänk om man hade någon god vän som skulle dit, museet ligger mitt i lilla Funchal, det tar aldrig mer än typ en kvart att gå dit var man än är i stan. Och bokmärkena står som sagt i ett ställ precis vid entrén, man behöver inte gå in längre än så. Problemet är de första 400 milen för att nå ön.

Nu hade jag inga vänner på Madeira. Så då var det ju tacknämligt att det finns fungerande postservice kvar på det här klotet. Så jag skrev och skickade. Och idag, exakt fyra veckor efter att jag postat mitt brev damp det ner ett kuvert från Museo Militar Da Madeira. Det gick alltså fortare att förmedla ett brev till Madeira och sen få ett tillbaka än att enbart få hem postade vykort från Azorerna.

Först hade museet använt mitt bifogade vita kuvert där jag skrivit in min adress, men sen ångrat sig, fast ändå skickat med det. Och något frimärke behövde de inte byta ut den bifogade kupongen mot för museet har tydligen egna förfrankerade kuvert, Men min kupong kan förhoppningsvis komma personalen till glädje i annat sammanhang. Och så trillade det då ut en hel hög bokmärken. Så kul! Nån som vill ha ett? 🙂

Noter
En internationell svarskupong (IRC) är en kupong som köps i ett land och kan lösas in i ett annat medlemsland i Världspostunionen (UPU) mot ett frimärke som motsvarar portot för ett prioriterat brev till det landet. Mottagaren av en svarskupong kan därmed skicka ett svar på brevet utan att behöva betala portot själv.” (AI)

Madeiras militärmuseums app
“The Military Museum (…) offers an app that can be downloaded once inside. This app is available in French, German, Portuguese, and English and allows visitors to navigate through the museum by selecting the appropriate menu options. The museum provides historical information about the islands from a military perspective. It is highly recommended to visit as it offers interesting insights into the island’s history. Furthermore, the fort in which the museum is located continues to serve military purposes today.”
Appen funkar också efter att man rest hem och jag kan rekommendera den om någon nu är på plats för att kunna ladda ner den!

Länkar
Ålands postverksamhet: internationell svarskupong
Allt om livet ombord på HMS Endeavour under kapten Cook.
Armémuseum, Stockholm
Imperial War Museum, London
Krigsmuseet, Köpenhamn
Militärmuseet, Funchal, Madeira

När pålverk i Sege å skyddade Lindholmens borg

Bor ju numer i Åkersberga, men Skånes historia kan nå ända hit! Som igår kväll på ett föredrag på biblioteket här då marinarkeolog Mikael Fredholm kom hit från Vrak, som ingår i Statens maritima och transporthistoriska museer. Han pratade över ämnet “Pålar och vrakfynd i Österåker”, men det blev inte sagt mer om min nya hemkommun än att de pålspärrar som hittills hittats här dels antagligen är något annat, dels är från 1800-talet eller senare. Fokus är ju på att finna långt äldre fynd. Och i det har forskning bedrivits.

Marinarkeologen visade en karta över maritima spärranordningar från 1100-talet i det som nu är Sverige. 80 utmärkningar i form av röda pluppar över hela landet. Varav två i Skåne. En är uppenbarligen och med rätta placerad i Foteviken. Men den andra? Mitt i Skåne sett väst-öst och söder om Malmö. Lindholmen? Jag blev nyfiken och epostade Mikael Fredholm dagen efter. Jag fick ett gediget svar med en drös länkar till spännande läsning, se nederst.

Jo, Lindholmen lär ha haft ett pålverk av något slag för att måhända hindra nautisk framfart mot borgen från fienden, eller bara som ett extra skydd för borgen hur som helst? Som det står i rapporten från RAA: “omedelbart N om ån påträffats rester av ett utanverk i form av ekpålar.”

Ån är då Sege å. Lindholmens storhetstid var under 1300-talet, kanske Sege å var lite större än idag även om Skåne inte haft någon nämnvärd landhöjning. Tveksam farbarhet i den ändå. Men det fanns ingen anledning för en spärranordning ha anlagts här innan borgen byggdes så datering och syfte bör vara fastställt..

Med Foteviken vet man inte riktigt, om jag har förstått det rätt, vad som var den slutgiltiga anledningen till den spärr som här är en stor anläggning under vattenytan: pålar i bok och ek, sten och sänkta stenfyllda skepp har hittats; men uppgifter om slag och marknadsplats förlägger dock hindret till att ha skapats två århundraden tidigare än Lindholmens mer blygsamma kontruktion.

Det är kul att gå på föredrag, läsa och lyssna, etc, om sådant som man är intresserad av. Det leder en alltid vidare till något man inte hade en aning om.

Det var det hele!

Länkar
Spärranordning vid Lindholmens borg, Riksantikvarieämbetet
Spärranordning vid Foteviken, Riksantikvarieämbetet
Lindholmens borg, Svedala kommun
VRAK
Statens maritima och transporthistoriska museer
Fornsök

Oxie härads hembygdsförening håller hembygden levande

Ljuvlig! Det är vad jag tycker om senaste årsboken för Oxie Härads Hembygdsförening, utgåvan för 2023 alltså. Och nu knappas skillnaden in mellan OHH:s årliga alster och Malmö Kulturhistoriska Förenings annuella Elbogen! Förr var den förra mest en småputtrig samling skrönor och personliga bygdeminnen ibland skrivna hellre än så intressant för utomstående kanske om jag nu får vara lite rälig. Men sammantaget ändå en trevlig lässtund om livet förr på landet.
Medan MKF:s årsbok håller vetenskaplig verkshöjd där de medverkande författarnas påståenden nagelfars av professionella forskare, men som också ger varierad och underhållande läsning om det gamla Malmö, främst.

I senaste årsbok från OHH är det svårt att se vad som inte skulle platsa i fina stadsutgåvan! Faktamässigheten har ökat i uppsatserna och ämnena som tas upp håller större saklig bredd och djup än vad jag tidigare erfarit. Mycket intressant skrivet, till exempel, om byar och bygd, om allmogemannens klädsel på Söderslätt och om cykelns betydelse och förekomst i olika sammanhang förr.

Den längsta artikeln är den 60 sidor långa dagbokstexten av Gunnar Landgren som berättar om sitt och sina förfäders liv i främst Östra Grevie och Malmö från 1700-talet och framåt.

Han skriver så fint, denne Gunnar, om sitt långa strävsamma liv som hjälpreda, dräng, snickare, förnicklare, smedlärling, plåtslagare, elmontör och reparatör, för att nu inte nämna allt. Vi får följa med i vardag och särskilda episoder, vad han fick i lön och vad han åt, allt blir intressant i hans flyhänta prosa!

När han mitt i texten berättar han ska bli inkallad tror man inte riktigt på det -eftersom han fram till den uppgiften redan berättat om en diger arbetserfarenhet- tills man erinrar sig att Gunnar fick börja jobba, på allvar, redan vid 13 års ålder…

Gunnar Landgrens berättelse om sitt liv är en fin kulturgärning av hans efterlevande att ha ställt till hembygdsföreningens förfogande. Det är så här en hembygd hålls levande! Stort tack till Eva Landgren Ingelf och Jarl Ingelf samt Oxie Härads Hembygdsförening för att jag fick och kan läsa detta epos om stort och smått i en vardag som både känns väldigt länge sen och inte alls långt borta!

Årsboken är bara en av mycket goda anledningar till att vara medlem i den här hembygdsföreningen. För 170 kronor om året får man årsboken, medlemsblad med inbjudningar till föredrag, utflykter, guidade visningar och byavandringar, bland annat. Allt så trevligt!

Det är alltså bara toppen med den här föreningen. Fast jag kan inte låta bli att säga att varför döpte ni årets årsbok till “Cykeln var nyckeln till friheten”? Så pratar man här uppe i Stockholm där jag nu bor. Men i mitt gamla älskade Malmö och Skåne så säger vi ju (fårr hondan): Cykelen var nyckelen till friheten!

Oxie Härads Hembygdsförening, hemsida

Medlemsblad med alla aktiviteter våren 2024

Därför behövs hembygdsföreningar

Är du med i någon hembygdsförening? Jag är med i två: Oxie Härads Hembygdsförening och Österåkers Hembygdsförening. Jag har flyttat från Malmö till Åkersberga därav urvalet. I min gamla förening, som jag gärna fortsätter att vara med i, får jag för 170 kronor per år en årsbok, som kostar 200 kronor ute i bokaffärer, och möjlighet att vara med på föreläsningar, guidade visningar av utställningar samt olika sorters vandringar. Sammankomsterna är väldigt trevliga, inte minst det goda hembakade som det bjuds på i pausen till föredragen på Kummingården i Oxie.
Nu, bosatt 60 mil därifrån, får jag nöja mig med årsboken, den skickas mig som medlem till portokostnad. Med den fortsätter jag hålla kontakt med min gamla hembygd. Välskrivna reportage och uppsatser lockar en att själv kanske få ihop något till nästa nummer…

I senaste årsboken, för 2022 som jag läst i jul, fascineras jag särskilt över artikeln “Allmogekvinnans klädsel på Söderslätt”, del 2, av Anna Månsson. Det här är en gedigen genomgång över flera årsböcker om något som självklart alltid kommit i skymundan i den vanliga historieundervisningen: vanligt folks liv och leverne förr. Det är därför hembygdsföreningar behövs. Den här gången får jag lära mig nya ord och begrepp gällande folkdräkter. Som: piglock, örnasvansar, opplöt, hankasärk och spedetröja.
Likväl som det är viktigt bevara och kunna visa äldre klädesplagg och föremål, lika viktigt är det att bevara uttryck och arbetstekniker för framtagandet av dessa saker. Nästa årsbok ska handla om allmogemannens klädsel på Söderslätt, det ser jag fram emot. Sen finns det massor mer av trevlig läsning rörande forna tiders Oxie Härad så den här föreningen kan rekommenderas av flera orsaker!

Min nya hembygdsförening har en annan inriktning och syfte. Här kostar det 300 kronor om året att vara med, det görs ingen årsbok, men som medlem får jag hem föreningens egen väggalmanacka, visserligen intressant, men jag kan köpa den i handeln för 50 kronor. Österåkers hembygdsförening erbjuder heller inga föredrag eller andra sammankomster för medlemmar utom två årsmöten. Den här föreningen kan väl snarast ses som en möjlighet att vara med i en studiecirkel till en bråkdel av vad det kostar att gå en ABF-kurs. Och då kan man välja mellan att gå med: i fotogruppen och hjälpa till med att organisera föreningens stora fotosamling som går att ta del av på nätet; i byggnadsvårdsgruppen och renovera föreningens gamla stugor; i torpgruppen och inventera och dokumentera sådana fastigheter i kommunen, etc. Föreningen bedriver viss informationsverksamhet i skolorna också jämte håller igång några små museer så medlemskap här får väl ses som att man stödjer de aktivas arbeten med att bevara imaginära och konkreta rester av hembygdens historia.

Sammantaget behövs hembygdsföreningar, både för att ta hand om och förmedla kunskap om “gamla saker” och dito sysslor, som för att bevaka samtiden utifrån sitt kulturhistoriska perspektiv. Heja på!

Oxie Härads Hembygdsförening

När jag själv höll föredrag i ovan förening: Om August Palms uppväxt i Husie

Österåkers Hembygdsförening

P.S. Utom tävlan har vi Malmö Kulturhistoriska Förening som är den urbana motsvarigheten till de båda ovannämnda. Jag är givetvis med här också och får för 125 kronor om året årsboken samt inbjudningar till föredrag, utflykter, guidade visningar och middagar, somt är här gratis annat kostar. Den här föreningen delar ut stipendier till sökanden, vanligtvis för bokprojekt om stadens historia.

Malmö Kulturhistoriska Förening

Mina artiklar i föreningens årsböcker

Trevliga vårprogram för oss som vill gå i historiska spår i Malmö med omnejd

Oxie Härads Hembygdsförening går för våren 2022 ut med ett sedvanligt stort föredrags- och utflyktsprogram. Som i prepandemitider! Då är det bara vädret vi får hoppas inte sviker vid utomhusaktiviteterna och att kakorna är lika goda som vanligt vid sammankomsterna i Kummingården!
Kalendarium aktiviteter våren 2022 för Oxie Härads Hembygdsförening

Malmö Kulturhistoriska Förening har kanske ett något mindre utbud förlustelser i malmöhistoriens tecken, men det som ges i vår håller stilen: 8 mars besöks Malmö universitet för föredrag av Roger Johansson om pågående forskningsprojekt om stadens historia; 20 april är det årsmöte med samtal mellan Jeannette Rosengren och Kalle Lind om äldre tider och sist; 21 maj heldagsutflykt till Österlen.
Vårprogrammet 2022 för Malmö Kulturhistoriska Förening

Malmö Stadsarkiv satsar inte på några analoga sammankomster i vår enligt vad som syns på hemsidan. Men där upptas å andra sidan ett antal föredrag att avnjuta digitalt när man vill och det kan också vara bra i dessa fortsatta pandemitider!
Malmö stadsarkivs digitala föredrag, guidade vandringar och utställningar våren 2022.

Om årets böcker på Husiebiblioteket

Bibliotekarierna Gunilla och Gabriella bjöd in på fika och boktips häromdagen på Husiebiblioteket i Malmö. De gick igenom olika kategorier av årets utgåvor och det var ett mycket trevligt initiativ som jag hoppas upprepas!

Först ut presenterades barnboken Bosse och Bella och trumpna Donald. Den sistnämnde förde i såväl utseende som handling tankarna till en man over there. Dråplig! Sen fick vi en inblick i vad som har givits ut under året i genrerna normkritik i barn- och ungdomslitteratur respektive vuxenlitteratur. Flyktingvågen är ett annat tema som har gjort avtryck i litteraturutgivningen för unga 2018, men den största trenden här är berättelser om självmord.

För vuxna trendar böcker om kvinnors hälsa och när det gäller böcker om mat så ska de nu handla om vegetariskt, bönor och glutenfritt för att vara riktigt heta. Under rubriken Ekonomi hittar vi Blåsningen: så har det nya pensionssystemet lurat oss alla av Inga-Lisa Sangregorio. Att se upp för trollfabriker och kolla källan vid nätsurfande har vi väl alla förstått vikten av nu och mer om det tipsade bibliotekarierna med följande tre titlar: Jag skiter i att det är fejk det är för jävligt ändå, av Jack Werner, Viralgranskarens handbok om källkritik och Emma Frans bok Larmrapporten, att skilja vetenskap från trams.

Sedan berättade bibliotekarierna om vilka böcker som toppade bland Husiebibliotekets låntagare och här återfinns föga förvånande Hans Roslings Factfulness medan däremot Börja med höns i trädgården ger en oanad inblick i grannarnas nästa intresse kanske. 🙂

Andra trender som personalen spanat in bland utgivning och lånestatistik var romaner som odlade drömmar att göra “något annat” av sitt liv och här singlades några verk ut som handlade om att öppna kafé och liknande. Och nu finns även Damen som köpte en buss och bara drog, respektive Krutgummor på krigsstigen vilka kan ses som en fortsättning på att fantisera om äldre som en dag kliver ut genom fönstret för att leva andra liv än omgivningens fördomsfulla förväntningar på dem.

Vidare genrer som presenterades var biografier och här är det inte så svårt att gissa vilka svenska böcker det främst handlar om och vi fick också lite högläsning ur Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek. 

Sist ut var deckare, essäer och andra romaner och här lånade jag själv en japansk pusseldeckare som presenterades: Kvinnan som sålde hästar, av Matsumoto Seichō, Nuckan, essä av Malin Lindroth samt 21 tankar om det 21:a århundradet av Yuval Noah Harari. Spännande!

Slumpens gravvårdar i Skåne och Marocko?

När jag gick på upptäcktsfärd i Sven Rosborns senaste verk, se förra blogginlägget, hajade jag till över fotot på romanska gravvårdar från 1000-talet på kyrkogården vid Stehags kyrka i Skåne. Gravarnas kortsidor avslutas av resta runda stenar. Sådana har jag aldrig sett innan förrän nu i år, i februari, då jag befann mig i Nordafrika, uppe i de södra Atlasbergen i Marocko, i en berberby. Där fotograferade jag följande gravar:

Kvinnogravar har vinklade stenar. Begravningsplatsen sades vara urgammal.

Jämför med bild från Bosarps kyrka  och från Stehags kyrka

En slump eller en yttring av spridning och influenser mellan olika kulturer? Den romanska arkitekturen som spreds inom Europa på sin tid vilade på antika ideal från gamla Rom som säkert i sin tur hade tagit in från andra, etc. Berberkulturen gäckar med sina associationer och likheter. Och det är inte första gången. Jag glömmer aldrig när jag klev in på Berbermuséet i La Majorelle-trädgården i Marrakech och möttes av Bockstensmannens kåpa och samernas filigranarbeten, metallsmyckeskonst och trolltrumma. Det gick inte att värja sig från de slående likheterna. Länk till Berbermuseet.

Spänningen blir inte mindre av vad jag läste i Min Europeiska familj, de senaste 54 000 åren. Här skriver Karin Bojs om vad som hände när isen drog sig tillbaka för typ 30 000 åre sen; de som hade kurat i grottorna i södra Frankrike i väntan på blidväder bröt då upp och gav sig iväg åt i huvudsak två håll. En grupp vandrade rejält norrut och deras gener återfinns idag hos samerna. Samma gener finns även, och enbart även där, i ättlingarna till dem som istället gick söderut, som tog sig över till Nordafrika, och idag utgör gissa vilken folkgrupp… Länk till recension av boken.

Kanske inte så konstigt om jag känner mig hemma i Marocko. Även om jag inte är vare sig same eller berb alltså, men vi alla hänger säkert ihop ändå. 🙂

 

På upptäcktsfärd i Sven Rosborns värld

Sven Rosborn, arkeolog, forskare och museiman, har haft sin spade med i de flesta nutida utgrävningar av det gamla Malmö tycks det. I vilket fall känner han varje tilja och valv i det Elbogen som en gång var fallet och han fortsätter att gräva sig fram även om verktygen nu är andra. Sven Rosborn är därtill en oerhört flitig skriftställare och det senaste verket av hans penna heter På upptäcktsfärd i kyrkornas värld (Petesso Förlag). Här har författaren lämnat den malmöitiska parnassen för en odyssé över medeltida kyrkor i hela Sverige.

I fina egna foton, jätteviktiga för boken, och med systematiskt ordnade textavsnitt går Rosborn igenom de här speciella husen från vapenhus till absid, från norr till söder, etc och ifrågasätter kreativt gammal forskning och etablerade åsikter. Som vapenhus. Vapenhus, säger Sven Rosborn, hade allmogen vapen att hänga av sig innan de gick in i långhuset? Vad kunde och borde det egentligen röra sig om… Svaret är för mig nytt och tål att fundera på i likhet med övriga aha-upplevelser som verket bjuder på. Som varför återfinns gamla gravhällar på de mest udda ställen och med ibland speciella skador. Avsikten med förändringar i dopfuntars utseende redovisas också liksom att för den som vågar lyfta lite på en altarduk för att kolla stenen under kan det ge oväntat resultat.

Det här är en spännande, personlig och tankeväckande berättelse om vårt lands medeltidskyrkor. Sven Rosborn för fram och underbygger, som den vetenskapsman han är, såväl sina egna funderingar som andras uppfattningar om medeltidens föreställningsvärld och hur den senare kom till i uttryck i den klerikala bild- och byggnadskonsten. Det rika bildmaterialet gör verket till en förnämlig guide för såväl fåtöljresenären som den som “på riktigt” vill besöka kyrkor från medeltiden i vårt land. För den senare kan det gälla att skynda för författaren tvingas konstatera att medeltida träkyrkor understundom brinner ner. Man får en klump i magen av att se dokumentationen av det fantastiska 1300-talsmåleriet i värmländska Södra Rådas kyrka som kom att bli lågornas rov. Rörande nära kommer vi även dem som levde när kyrkan stod inte bara mitt i byn utan också utgjorde själva livets mittpunkt på ett sätt som knappt går att föreställa sig idag. Men Sven Rosborn kan!

 

Härliga årliga gallerinatt i Malmö!

Jag tror den var bättre och roligare i år, gårdagens gallerinatt i Malmö, eller vad tycker du? Ester Fleckners forskande träsnitt på konsthallen, Jerry Uelsmanns foto med svärta på fotogalleri Format i gamla chokladfabriken och suveräna Moa Edlund Anderson (se hennes verk på FB: Tantverkstan) på Galleri Slätten på Ahlmansgatan. Yes! På samma gata hade hararna fest på sitt galleri och vi besökare fick titta genom glasdörren, för komma in fick vi inte, bara harar hade tillträde. Ett inlägg om vem konsten är till för. Allt jag såg ovan var starkt och roligt, heja! Konsten lever och lovar gott för framtiden.

Stora Uppåkra har både gamla och nya konstskatter!

Om denna sommar inte är den veritabla badsommaren så är den perfekt för utflykter. Ännu en, se tidigare inlägg, som jag rekommenderar att göra är att cykla på det gamla bronsåldersstråket, numer betitlad “Gamla Trelleborgsvägen”. Från Kvarnby i Husie, Malmö, löper den nutida varianten rakt norrut öster om motorvägen hela vägen fram till Stora Uppåkra strax söder om Lund. Du cyklar på otrafikerad landsväg genom uråldriga byar som Sunnanå, Nordanå, Kyrkbyn, Tottarp och Lilla Uppåkra, i nu nämnd ordning. Slutligen, efter sammanlagt 12 km, kommer du fram till Stora Uppåkra. Att platsen var slutmål för bronsålderns vandrare beror på vad som här fanns en gång i tiden.

20170705_154018

Fälten vid Stora Uppåkra döljer 40 hektar forntida samhälle (Birka omfattar sju…) som var igång från 100 f.kr. till 1000 e.kr. (Birka var en aktiv handelsplats mellan 700 och 900 e.kr.). Det lilla, en procent, som hittills grävts fram är tillräckligt häpnadsväckande, – utställning och informationsskrifter berättar mer för den vetgirige på det arkeologiska centrum som nu börjat anläggas. Caféet på platsen tar hand om den fikasugne på bästa sätt och gör det möjligt att ladda om inför hemtrampandet.

20170705_150441

Jag satt ute och njöt av äpplekakan, men klev nyfiket först in i caféstugan. Här finns ett vackert äldre möblemang och en fantastisk nutida konstskatt pryder ena väggen: En relief i trä av framlidne konstnären Kristian Holmqvist. Utifrån att skildra vardagslivet har konstnären med en stor portion humor skruvat till de otaliga små välsnidade scenerierna. Så även om vädret mot förmodan är jättefint vid ditt eventuella besök får du bara inte glömma att gå in och titta!

 

Klicka på fotona för förstoring.
Bilderna på konstverket publiceras med benäget tillstånd från cafeet! 

Mer om Uppåkra Arkeologiska Centrum

Uppåkra Café på Facebook.