Sandlåda på en blomstrande bakgård i Majorna i Göteborg. Men det är inte den bilden jag ser. Utan den jag tog för 20 år sedan. Då två små barn satt i sanden och lekte och den enas mamma lutade sig mot staketet. Barnen sitter så klart inte kvar i sina babyoveraller och mamman har slutat stå där och övervaka dem i bakgrunden. Livet går ju vidare; vi växer väl alla upp och inser det. Till slut. Och det är det som den här bilden säger mig på ett mer vemodigt sätt än någonting annat jag kan komma på just nu.

Idag var Tippen hos sin frisör och blev så här fin! Inte mycket kvar i jämförelse med när han har päls, kolla de två senaste söndagspromenaderna! Jag är imponerad av dem som klipper hundar, att de vågar. För hade jag varit tvungen att stå stilla på ett upphissat bord med linor runt kroppen ett par timmar utan ens en kopp kaffe så hade jag bitit min frisör i alla fall… (6/5 2008)