Visst utstrålar bilden höst? Det är lördag i september strax efter 19, inom en timme är det mörkt. Samtidigt är det varmt ute och längre fram på min promenad Kvarnby -Södra Sallerup t o r såg jag både blommande krokus och dito tulpaner, naturen börjar om. Gässen går dock inte att lura: sedan en månad tillbaka skriker de bokstavligen i högan sky på sin flykt söderut.

De senaste gångerna som jag har gått förbi den här grundvattenpölen mellan cykelstigen till bokskogen och åkern upp mot Prydesholms gård – eller längre fram passerat dammen vid Södra Sallerups prästgård – så har hägern inväntat mig i en fixerad högdragen pose vid den närmaste vattenkanten, där jag aldrig sett honom annars. Och först efter en evighet har han likt en grå militärfilt långsamt och tungt lyft majestätiskt, gjort ett ärevarv och därefter lugnt avvikit. Hade han kunnat göra lång näsa hade han förmodligen gjort det också. För jag har gått utan kamera under de senaste promenaderna, hur visste han det?
Alltid annars, som ikväll, har hägern antingen lyst med sin frånvaro, eller så har han hukat vid bortre vattenkanten och så fort vi fått syn på varandra och jag börjat fumla med kameran har fegisen skjutit iväg som en pil. En dag…

På bilden bredvid händer absolut ingenting, det är jätteskönt. När jag epostar min indiske vän i New Dehli blir han nervös: var är alla människor? Den skånska myllan ligger där däven och råfet, Gerhard Nordström kunde inte framställt den bättre.