Bilden visar Malmöfestivalens urämne; utan munkar skulle nog allt avstanna. De har ingen konkurrens av de brända mandlarna som funnits med lika länge eller de långa lakritsremmarna i olika smaker. Men de spanska friterade våffelsmetsormarna kommer starkt liksom de belgiska våfflorna.

Tälten för blues och jazz vid Södertull håller ställningarna liksom scenen på Gustav för mer etniska grejer som magdans eller som igår söndag: underbar tangomusik där den stora upplevelsen var att se på dem som gick upp och dansade helt gudomligt skickligt! Tango och folkdans är de enda pardansformer det är kul att vara åskådare av.

På Gustav fins också världens minsta scen: Oasen. Den har storlek som en busskur på landet. I lördags stod författaren Jan Sigurd där och läste ur sina böcker och dagen efter visade kocken och matforskaren Jan Boris Möller med hela kroppen varför det är totalt meningslöst att marinera kött. Båda Janarna höll på i över en timme och alla satt kvar!

I år finns det tygbanderoller längs med broar, över gator eller i lyktstolpar och de har ett mer eller mindre begripligt innehåll. Bakom mig slutar festivalen i en portal med devisen Välkommen till verkligheten. Vad det står på andra sidan ser du i det tidigare blogginlägget från festivalen. Från lågt till högt: från mage till hjärna. Malmöfestivalen har något för alla, I love it!