(25 augusti skriver Sydsvenskans kulturchef om nästa reclaimaktion i Malmö som inträffade några dagar tidigare i Rosengård. Rakel Chukri tar just upp den sexism och bristande jämlikhet som jag själv överraskades av vid nedanstående händelse.)
På 
Gustav Adolfs Torg samlades tidigt ikväll, se till höger, ett demonstrationståg för att protestera mot att det inte byggs tillräckligt med bostäder. Tågets mål var Västra Hamnen där en fest skulle hållas. De som bor i det området fruktar förstörelse. Inte helt ogrundat eftersom aktivisterna stått bakom sådant tidigare.
Grupperingen i fråga arbetar enbart utomparlamentariskt i en sekteristisk struktur där avstånd mot det etablerade samhällets maktapparat poängteras, våldshandlingar legitimeras, insyn i beslutsprocesser saknas och den arbetarklass man säger sig representera är inte, vad jag känner till, tillfrågad om den är intresserad av detta företrädande. Grupperingen måste sägas utgöra en antidemokratisk falang.
Intressant är att studera de patriarkala manschauvinistiska maktstrukturer som anhängarna inordnar sig i. Till exempel klär de sig strikt utefter en genusladdad klädkod. Och ju mer anonymt deltagaren framträder desto högre rangordning med möjlighet att vidröra kultföremålen verkar också vara fallet; nästan enbart maskerade stod främst vid banderollerna eller var vid rekvisita-lastbilen med öppet flak som körde sist. Men observera att det enbart var manliga deltagare som kom i fråga att kunna utöva sådana rituella funktioner. Noterbart är dock den kvinnliga megafonrösten som förbjöd demonstranterna att prata med polis eller media, de senare hänvisades till informationskontakten på lastbilen.
Till vänster har vi den så kallade ordningsmakten, polisen. De uppträder identifierbart genom numrerade hjälmar och både män och kvinnor besatt till synes på lika villkor de olika roller som fanns: till fots, i piketbuss eller till häst. De verkade få prata med vem de ville.
Kvällen var vacker och det var skönt eftersom vädret bjudit på de kallaste junidagarna på 50 år. Media rapporterar om lugn fest i hamnen. Jaja, även traditionella fascister kan väl få ha roligt.
Kort från Kvarnby 
Det var många år sedan jag sist deltog i en demonstration och jag måste säga att det känns ganska “dammigt” att agera utomparlamentariskt. Det var på 60 talet. Trodde nog att folket var lite “smartare” nuförtiden. Men du har rätt, även traditionella fascister kan väl få ha lite kul bland, de är förhoppningsvis ett utdöende släkte, tror jag som den evige optimisten med de gamla slagorden som “känner ni stanken från enskilda banken” begravda i skammens mörka hörn.
Jag kommer också ihåg slagdängorna från förr, ack ja! Till vårt försvar kan väl sägas, som demonstrerade på 60- och 70-talet, att vi tillgrep aldrig våld och maskerade inte oss. Men vi hade likadana sekteristiska strukturer som dagens aktivister och något genustänkande stod inte på dagordningen. Dock skulle jag vilja hävda att gårdagens demonstranter ville en förändring av samhället till något de trodde var bättre och de ville bygga upp detta nya tillsammans med så kallat vanligt folk, demonstranterna strävade efter att få med fler i sina led, argumentation och agitation var väldigt viktig. Kampen var seriös. Idag är det lyteskomik.
Utan att söka konflikt med dig Anna-Mi vill jag bara upplysa om att Reclaimet i Västra Hamnen organiserades av den kvinnoseparatistiska organisationen Mangla (läs mer om det här under fliken presentation: http://www.mangla.nu/ ).
Under ett Reclaim utgör lastbilen ett sorts “högkvarter”. Detta högkvarter skyddades av sex kvinnor i olika åldrar, inga män ingick i skyddsgruppen. Vet inte om du bara såg vad du ville se men Reclaimet i Västra Hamnen styrdes upp och leddes av kvinnor.
Med det sagt så ska vill jag påpeka att det finns problem med jämlikheten även inom autonoma rörelser, om detta kan vi iaf vara överens.
Tack för intressant och tillrättaläggande kommentar. Visst är vi överens om det sista du skriver. På ett sätt blev det kanske bättre att det också fanns kvinnor med i aktionen, på ett annat sätt sämre. För då verkar ju de autonomas kvinnor anammat en stereotyp manlig könsroll (som affärsvärldens kvinnor med svarta kostymer och knytblusar) för att få slåss på samma barrikader. (Jag såg bara “män”)
Bra vore om ni demaskerade er, höll er till demokratiska spelregler, absolut icke-våld, körde en realistisk integrationstaktik för att få stöd utifrån och det av enbart enbart icke-kriminella grupper samt tillämpade sann jämllikhet. Tyvärr tror jag ni inte väljer ovan väg, men då kommer ni också med tiden att totalt ha imploderat i er bakåtsträvande politik. Tack och lov! F´låt.
Hej igen Anna-Mi.
Ska försöka svara dig bäst jag kan.
Du skrev att “de autonomas kvinnor anammat en stereotyp manlig könsroll för att få slåss på samma barrikader”.
Nej, så illa tycker jag inte det är. Jag har befunnit mig på arbetsplatser och i sociala sammanhang där det definitivt har varit så men den autonoma rörelsen är till allra största delen alldeles för medveten för att lockas i den fällan. Trista undantag finns givetvis. Antingen tror du mig när jag skriver så eller så gör du inte det. Min insyn i rörelsen är god och jag har inget att tjäna på att ursäkta eller skönmåla en norm som jag som feminist kämpar emot allt vad jag kan.
Om vi ska titta lite på färgen svart så har den länge varit den autonoma rörelsens färg (det finns ju “moden” även inom den här kulturen även om det där börjar luckras upp nuförtiden till min stora glädje). Om du pga den färgen bara såg män under Reclaimet i Västra Hamnen får du titta lite närmare nästa gång. Det är ju inte någon enskild demonstrants ansvar att klä sig enligt den färgskala någon annan anser ska råda.
Du skrev även en liten “önskelista” som vi ju kan försöka beta av:
Vi borde demaskera oss:
Att maskera sig under en demonstration handlar om säkerhet. Åsiktsregistrering bedrivs både av polis och högerextrema grupper för att nämna några. Det kanske kan se lite trist ut med ett “svart block” i demonstrationståget men hellre det än att någon inte vågar tåga alls av rädsla för förföljelse.
Vi borde hålla oss till demokratiska spelregler:
Det korta svaret är nej, det borde vi inte. Att be snällt har aldrig någon gång i världshistorien lett till några omvälvande förändringar. Hur hade det blivit med kvinnors rösträtt och självbestämmande utan suffragetterna? Hur hade det blivit med de svartas rättigheter i USA utan medborgarrättsrörelsen? Hur hade det blivit med arbetarnas rättigheter utan de “bråkiga” fackföreningarna?
Det långa svaret blir ett frågetecken; vad exakt är “de demokratiska spelreglerna”? En titt runt om i Malmö och världen visar mig hundratusentals exempel på vidriga beslut som drivits igenom av kapitalismens hantlangare (företag, politiker, myndigheter etc). Beslut som dagligen berövar enskilda människor, folkgrupper och hela länder både pengar och värdighet. Skalan på detta har blivit så stor och oöverblickbar att det har blivit något normalt. Men speglar dessa beslut folkviljan? I många fall nej, och ibland ignorerar de även grundläggande mänskliga rättigheter. Om det är dessa “demokratiska spelregler” som ska följas så vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska svara. Vi kämpar på med de medel som bedöms nödvändiga.
Absolut icke-våld:
I möjligaste mån, ja. Se även svaret här ovan.
Tillämpa en realistisk integrationstaktik för att få stöd utifrån av enbart icke-kriminella grupper:
Antagligen syftar du här på händelserna under Reclaim Rosengård. Vill bara understryka att jag inte hade något med det arrangemanget att göra och därför saknar inblick i för- och eftersnacket.
Personligen anser jag att Reclaim Rosengård var övervägande misslyckat. Det borde ha jobbats hårdare på att få alla i området att känna sig välkomna och polisen borde inte ha tillåtits vara så nära eftersom det hindrade festen från att bli just en fest.
Jag håller inte med om det du skriver om “enbart icke-kriminella”. Även människor som för stunden har sugits in i kriminalitet förtjänar att få det bättre. Lika lite som den prostituerade kvinnan förtjänar avståndstagande för sitt “beslut” att börja sälja sin kropp tycker jag att gängmedlemmen som “väljer” att riskera sitt liv genom kriminalitet ska lämnas utanför. Utan hopp om något bättre finns ingen anledning att förändra sig själv eller omständigheterna man lever i.
Tillämpa sann jämlikhet:
Din tolkning av vad du såg under Reclaimet i Västra Hamnen stämmer inte med min bild av Reclaimet i sig eller den autonoma rörelsen i stort. Så i den här frågan kan jag tyvärr inte ge dig något annat svar än att läsa om det allra första jag skrev i det här inlägget.
Vänliga hälsningar
A
Först: du svarar med en helt annan kompetens än vad jag, förstår jag nu, i fördomsfullhet inte tillskrivit som möjligt från någon ur “era” led.
Därför vill jag gärna fortsätta polemiken. 🙂
Demokrati utesluter inte utomparlamentariska aktiviteter, tvärtom förstärks demokratin när människor kämpar för att upprätthålla dess spelregler i tider av regimer som vill begränsa den. Som de organisationer som på sin tid ville ge kvinnor i Sverige rösträtt när så inte var fallet eller som i USA där kampen gällde svartas rätt till likabehandling. I båda fallen var demokratin begränsad, i båda fallen var det de marginaliserade grupperna själva som tog strid.
Och det senare är viktigt: när en grupp tar sig tolkningsföreträde i en politisk fråga är det en viktig bit av trovärdigheten att gruppen är legitima företrädare för dem som den säger sig tala för. Det är det jag menar med demokratiska spelregler.
Sedan skiljer jag på organisationer och dess medlemmar. Kriminella ska visst de få chansen att arbeta politiskt, men en kriminell organisation har inget där att göra.
Etc.
För mig är det tragiskt att se maskerade demonstranter, där faller liksom äktheten i engagemanget och syftet ner i ett källarhål.
Slutligen: demokrati kan stå för allt från statsskick till levnadsform och är ett begrepp under utveckling. Låt oss värna om det! Det finns andra statsskick och levnadsformer där både du och jag för länge sedan hade blivit internerade och där vi aldrig hade kunnat mötas i ett sådant samtal som vi dock verkar ha här!
Lev väl!
Hallå igen. Ursäkta försenat (och långt!) svar, blev tvungen att ta konstiga jobbtider i några dagar och sängen lockade mer än datorn när jag väl kom hem 🙂
“de marginaliserade grupperna tog själva strid”, skriver du:
Jag är socialist. Jag tillhör arbetarklassen. När jag demonstrerar eller på annat sätt agerar som aktivist är det en väldigt självisk handling eftersom _jag_ vill ha det bättre, jag vill att jag och mina kamrater ska slippa bo i andra- och tredjehands lägenheter, jag vill att mitt slitiga jobb ska ge bättre betalt, jag vill ha mer pengar över när hyran, räkningarna och maten är betald osv. Vet inte om det är myten om att vänsterfolk generellt kommer från medel- och överklasshem som får dig att tro att jag inte tillhör den grupp jag kämpar för. Ingen runt mig sysslar med någon sorts välgörenhet. Vi dimper inte ner som ufon i sammanhang eller stadsdelar vi inte har något gemensamt med. Jag håller helt och hållet med dig i den här frågan. Usch, jag ryser vid blotta tanken på att försöka föra någon annans talan, dessutom hade nog mitt engagemang endast varit halvljummet om så var fallet (ungefär som i de “organiserade” partierna).
“en kriminell organisation har inget där att göra”:
Nej, det är problematiskt, håller med dig. Det var som sagt inte jag som styrde upp Reclaimet i Rosengård, hade nog gjort det lite annorlunda.
“demokrati […] är ett begrepp under utveckling. Låt oss värna om det!”:
Precis, och den friheten måste erövras, utmanas och hållas i trim varje dag. Så känner jag iaf. I synnerhet i dessa tider när kapitalismen har ett så starkt grepp om världens samhällen. Allt från IPRED-lagar till det lönsamma i att låta hela mångfamiljshus mögla bort och säljas vidare till ständigt nya ägare begränsar mig, min frihet och min lycka. Det är upp till var och en att kämpa för sin version av frihet men det viktiga är att aldrig ge upp och låta det som kväver en vinna.
Nä, nu ska jag inte trötta/tråka ut dig (eller mig själv) med mer ideologiskt snack 😉 Du och jag ser olika på hur vi ska jobba oss framåt och det är verkligen inget problem.
All den kritik och invändningar du har existerar även inom vår grupp och rörelsen i stort. I alla år jag har varit aktiv har en ständig intern diskussion rullat på om tex samarbetspartners, maskering, icke-våld och allt annat du vänder dig mot. Den diskussionen är den stora majoriteten väldigt mån om. Ingen vill jobba i en stängd/sekteristisk rörelse, det finns ju riktigt ruggiga skräckexempel på hur det kan bli då. Efter Reclaimet i Rosengård har många nya röster börjat höras som tycker det behövs någon sorts nystart. Vi gamla rävar lyssnar på de rösterna och jag anar hur en mer “jordnära” riktning håller på att formas.
Även om “ungkycklingarna” kan vara lite spetsiga i sitt sätt (vilket jag också var, det ska gudarna veta) så är de flesta i rörelsen sådana som tänker noga och länge först och agerar sen. Min känsla är att många av oss var sådana barn som just tänkte och läste (lite för) mycket och verkligen plågades av de konstiga orättvisorna i världen (sett ur barnets perspektiv alltså). Sen väljer ju inte alla sådana barn att senare engagera sig i autonoma grupper men summan av de personlighetsdrag vi förärats vid födseln och de tankar om världen som tar form i skallen är väl det som driver oss till vissa stigar i livet. Antar jag 🙂
Jaja, mitt inlägg blev mer och mer flummigt mot slutet ser jag 😀 Men din kommentar om att “min kompetens” var större än du föreställt dig fick mig att minnas några gamla funderingar jag har haft. Vi är inga dumbommar under de (ibland) mörka kläderna, det är mycket självdistans och empati som skramlar runt i kropparna.
Tack för pratstunden 🙂 Jag gillar mothugg och jag tar dina åsikter till mig och även in i rörelsen, det ska du veta även om jag argumenterar mot dig. Må väl du också!
p.s. På tal om självdistans; ännu en “Hitler får reda på att…”-video postades till Youtube häromdagen: http://www.youtube.com/watch?v=hsCvRc2-ARg. Den här gången är det Reclaimet i Rosengård han tvingas hantera 😉
(A-M W: jag kommenterar den här gången i blogginlägget “Lördag 29 augusti 2009 mitt i livet”.)