Idag skrev läsarnas ombudsman att det rått folkstorm mot tidningens beslut att kasta ut Blondie från serierna. Han nämner i förbigående att även Baby Blues fått lämna och det har gått mig helt förbi, det har inte nämnts i tidningen heller att den skulle upphöra och varför vet jag inte. En habilt gjord serie om ett föräldrapar som försöker få vardagspusslet att gå ihop med tre småbarn. Kanske också otidsenlig?

Men okey: givetvis måste serier bytas ut ibland, det är bara urval och motiv för sådana utrensningsaktioner en tidning bör vara skicklig i att hantera. Och att plocka bort Blondie med den motivering som gjorts är bara klumpigt och retar självfallet läsarna. Vi vill inte bli grötmyndigt behandlade, det är inte det vi betalar ett par tusen för! 

Chefredaktören vidhåller dock även idag sitt tidigare beslut och motivering, se mitt tidigare blogginlägg. Här tycker jag att ett fel begås av ett annat skäl också. Tidigare har nämligen läsarreaktioner lovordats av Sydsvenskan; tidningen har pekat på hur fantastiskt det är när läsarna verkligen använder “sin” tidning och är interaktiva på dess webbversion. Det har gällt alla kommentarer som vällt in vid en del nyheter, till exempel när det var jordbävning.

Men nu när det enligt läsarnas ombudsman väller in läsarprotester om en serie de saknar (inte på webbversionen förstås för där finns ingen möjlighet att lämna kommentarer vare sig om Blondie eller något annat om Sydsvenskans innehåll och form -plötsligt är det inte alls intressant att se hur interaktiva läsarna kan vara) så får dessa önskemål inte betyda någonting. En sketen serie kan tyckas, men det pekar på något principiellt: vad är läsarna värda?

Idag fanns det en annons i Sydsvenskan om att prova fyra nummer gratis av Riksdag & Departement. Den klippte jag ut.