Klockan är tolv och dörrarna öppnas till balkongen på Rådhuset, ut kommer musikerna och blåser in julfriden med några beprövade låtar. Vädret är milt, men instrumenten verkar ändå påverkade av klimatet vad det gäller träffsäkerheten. Strax ska vår “borgmästare”, kommunfullmäktiges ordförande, Kjell-Arne Landgren, ta över uppmärksamheten och hålla sitt sedvanliga julaftonstal iklädd den pampiga borgmästarkedjan. Idag hade han även hatt och var så stilig. Ritualen har anor sedan medeltid och var förr juridiskt bindande; började folk slåss på krogen efter att julfriden hade inletts och fram till trettonhelgen var det dubbelt straff.

Landgren brukar alltid börja med “Kära malmöbor” och sedan håller han ett kortare tal om året som timat och vad det betytt för oss i Malmö. I år höll han det saftigaste politiska lovtal till demokratin jag hört honom hålla. Och det på grund av de antidemokratiska krafter som härjade i stadsdelen Rosengård i förra veckan.

Jag kom att tänka på den gamla teckningen av Lars Hillersberg där en karl ligger på en trottoar och försöker skydda sig mot en polisman som står över honom med en batong i handen. “Slå mig inte”, säger karln, “jag är antifascist.” Polismannen svarar nått i stil med: “Jag ger väl fullständigt fan i vad för sorts fascist du är”.

Tyvärr har polismannen rätt och Kjell-Arne Landgren ska ha en eloge för att ha dragit upp var rågången går mellan ett agerande i demokratins tjänst och ett därutanför.