Blåhallon och björnbär om vartannat kantar cykelstigen till Bokskogen och mognar likt popcorn verkar det som: plötsligt är de bara där i massor. Jag går en vemodig promenad och känner mig som sista potatisen i skålen, sista lediga platsen i biosalongen vilket brukar vara den sämsta, etc. Jag är med andra ord den som är kvar när min son idag flyttade hemifrån. Jag vet inte vad jag ska hålla mig till överhuvudtaget, men det kan ju vara en bra början till något nytt även för mig.