Jag fick ett trevligt svar från Malmös nye “borgmästare”, kommunfullmäktiges ordförande Kent Andersson, med anledning av att jag skrev om hans framträdande på rådhusets balkong julafton, se inlägget nedan. Kent Andersson har tagit reda på varför seden med att blåsa in julfrid och hålla tal till medborgarna drogs in av de styrande. Det skedde 1834, ett år då Malmö var på väg att slå befolkningsekord:

“Du skrev på din blogg om uppehållet på 1800-talet. Det står i “Malmö stads historia” att traditionen upphörde 1834 på grund av att man nu hade växt och blivit en storstad och den typen av ceremonier hörde småstaden till.
Jag tror att vi då var närmare 9000 innevånare (med den tidens kommungränser, med dagens närmare 15 000). Inte så många, men mer än en fördubbling sedan sekelskiftet.”

Antagligen får Malmö nästa år sin 300 000:e invånare. Så perspektiven är rörande: Självklart kunde en storstad med självaktning inte hålla kvar vid gamla landsortsseder…
Tack och lov att självrespekten under nästa århundrade dock gick ett varv till varvid seden kunde återupptas. För måtte Malmö aldrig bli för stort för att glömma sin historia utan tvärtom!

Malmö rådhus är från 1546 och traditionen att borgmästaren ska stiga ut på balkongen julafton klockan 12 och hålla ett tal som inleds med Kära Malmöbor är medeltida. Dock blev det ett uppehåll under 1800-talet ett tag, men sedan 1920 har traditionen varit igång igen.

Idag var det den nye ordförande i kommunfullmäktige som med den äran tog över stafettpinnen efter pensionerade Kjell-Arne Landgren. Kent Andersson uppehöll sig mycket vid Malmös sportsliga segrar under det gångna året: både damfotbollslaget och killarnas dito blev ju svenska mästare. Givetvis togs även Citytunneln upp och lite om budgeten inför 2011. Ett ambitiöst tal!

Röda Korsets orkester spelade julmusik som brukligt och skaran åhörare var kanske inte över sig stor, men vi är en del som håller på traditionerna. Dock har den juridiska aspekten av “julfridsinblåsningen” från rådhuset på julafton tagits ur bruk; förr i tiden var det dubbelt straff för den som från idag och fram till Trettondagen slogs på krogen, till exempel. Och för att verkligen visa den allvarliga meningen med julfriden så när rådstugumännen och borgmästarna (det kunde förr vara flera åt gången) gick nerför trappan ut ur rådhuset efter talet så skulle alla ovannämnda potentater kyssa varandra inför folket för att visa gott exempel på julens glada budskap. Kanske var det därför traditionen tog slut…