Layouten är fortsatt bänglig och oharmonisk på sina håll och hyllningarna till sig själva fortsätter samt den till förakt gränsande envisheten med att inte bry sig om läsarna i fallet Blondie, men för att för omväxlings skull vara lite snäll så var det ett välmatat måndagsnummer. Och i går hade både featurechefen och söndagsbilagan klätt på sig; form och bildmaterial var fräscht och det fanns mer att läsa. Dagens recept är i all sin anspråkslöshet en riktig liten pärla, något som jag saknat från andra tidningar, kul att Sydsvenskan hänger med här.

Det största problemet med Sydsvenskan är väl grundinställningen till läsarna, ibland känner man sig idiotförklarad, ibland finns det tydligen hopp med mig eftersom tidningen lägger an en sådan didaktisk nit, men sällan blir jag utmanad…

Sydsvenskan har idag premiär för ny formgivning av papperstidning och webbplats och det blir säkert bra med tiden. Vissa typsnitt passar uselt till vad de används för i papperstidningen och gör vissa texter svårlästa, men det ordnar sig nog. Det hoppas jag det gör för Blondie också som är utkastad från seriesidan. Chefredaktörens argument är som följer:
” Ibland måste man fatta beslut som kan reta läsarna när sådana beslut är nödvändiga för utvecklingen. Allt har sin tid, så även Blondie som skildrar en förlegad verklighet väsensskild från det samhälle vi lever i.”

Jag tror jag börjar reta mig på allvar på pompöseriet från Sydsvenskan. Vilka är vi i citatet ovan, till exempel? Antagligen en vit svensk medelklassman, det brukar det vara. Med lätt åldersnoja antagligen som hellre vill läsa Rocky än Blondie så att han kan drömma sig bort att han är betydligt yngre och friare från de vedertagna sociala bojorna. För i Blondie är mannen en tjänsteman som hela tiden försöker komma undan omgivningens krav såsom de presenteras av en kolerisk chef eller kvinnan han lever med. Han jagas ständigt av att försöka göra någonting kraftfullt, men misslyckas. Han får inte ens vara ifred när han badar och tro att han är någonting då heller. Som alla neurotiker tröstäter han. Hon är å andra sidan en driftig företagare som tillsammans med en väninna driver en egen rörelse med framgång. Det är beundransvärt att de lyckas hålla ihop sitt äktenskap, men Dagoberts passionerade kyssar talar sitt tydliga språk. Blondie handlar i högsta grad om en verklighet som hör hemma i ett samhälle väldigt många kan kalla “vårt”.

Sydsvenskans serier är bra, även om Ernie verkar ha sett sina bästa dagar, men skulle någon serie ut så är det väl i hela fridens namn Laban. Snacka om otidsenlig, här finns bara konserverade könsroller. Ett medelålders barnlöst par vegeterar sig fram i stereotypier och inskränkthet. Alla fördomar uppfylls. Hunden Laban iakttar deras tillvaro och fäller en och annan kommentar lite distanserat putslustigt så där med ett öga mot läsaren. Vem är han egentligen…