Tankar om min tid i Malmö, 1

Jag har nu inte varit i Malmö på fem månader, alltså sen jag flyttade. När våren kom längtade jag efter att få se blommande rapsfält och fick tack och lov hjälp i en lokal facebookgrupp för Åkersberga med vilken buss jag skulle ta vart för att få se ett av de vackraste fenomen som finns: gula hav som möter blå himmel! I min nya blogg, Kort från Åkersberga, jämför jag ibland gamla och nya hemorten utifrån olika aspekter, hundlivet sköter sig bättre här medan sopsorteringen kommit mycket längre i Malmö, etc. Men nu har jag även börjat titta bakåt på mina 37 år i Malmö och mina upplevelser där överhuvudtaget och här kommer mitt första inslag. Det handlar om hur grymt besviken jag blev på Möllevången när det var dit jag flyttade från Göteborg och mitt älskade Haga sommaren 1983.
Jag trodde Möllevången var Malmös Haga: en stadsdel i bostadsmässig fattigdom, men rikedom i folkliv. En stadsdel där människor umgicks utan kommersiella förpliktelser och där det fanns en hemmahörighet, det var hagabo man var och hemma var hela stadsdelen som alla där relaterade sig till och på olika sätt skapade gemenskap.

Jag fick tag på en lägenhet i det röda tegelhuset på hörnan av Ängelholmsgatan-Simrishamnsgatan, jag bodde högst upp med ingång från gården. Jag delade trapp med restaurangen på bottenplanet. De använde avsatsen som sitt skafferi. Överbliven mat och vidbrända grytor etc hälldes ner i soptunnorna på gården och kastrullerna skakades av mot kanten varvid en del rann ner på utsidan. Den varma sommaren gav effekten av stank och flugor på gården. Jag hade aldrig tidigare mött sådant svinaktigt beteende. Jag fick spika igen ventilationshålet i mitt kök för restaurangens matos tog den vägen och just det var nog inte deras fel. Lägenheterna var som många under den här tiden sådana som blivit fördärvade av det då pågående statliga renoveringsprogrammet för gamla hus, omgörningarna for fram som bulldozers inomhus och rev allt genuint och ersatte med plast och fusk. Jag försökte dock prata med restauranginnehavaren om problemen men rönte ingen framgång.

Det fanns även en köttbutik, de slaktade själva och behövde då tvätta sina vita rockar ibland. Detta gjorde de i de boendes tvättstuga. När jag skulle tvätta tog jag som vana att alltid först med handen rotera tvättmaskinens trumma så jag kunde samla ihop de slamsor av inälvor och liknande som låg kvar. Jag hade aldrig hittat köttslamsor i en tvättmaskin innan, jag ringde hälsovårdsnämnden för åtgärd och jag tycker mig minnas att just det svineriet upphörde.

Något som fortsatte under de tre år jag vantrivdes i denna överreklamerade stadsdel, var att portens dörr in till fastigheten understundom när jag kom hem var insparkad, nerpissad och fullspydd. Ursäkta beskrivningen men verkligheten var lika äcklig. Jag hade aldrig varit med om sådana här beteenden där jag bott tidigare.

Men torghandeln då, var det inte charmigt att bo bredvid den och kunna se den folkliga kommersen varje dag? Nä, inte ett dugg, den torghandeln var ju bara en enda bluff -sånär som på honungsförsäljaren som sålde sin egen produkt. För på morgnarna anlände stora lastbilar från grossistföretag med varor från olika länder vilka lastades ur och fördelades på olika stånd som om det var fråga om olika handlare. De som sålde var anställda nånstans för detta. Men någon likhet med barndomens torghandel i Trelleborg där lokala odlare kom och sålde sina egna varor fanns det inte här.

På kvällarna kunde jag studera ett annat liv på gatan nedanför. Slagsmål med och utan tillhygge som stolar eller knivar, polisnertagningar med eller utan dragna pistoler och vanliga hämtningar av folk från lägenheter och restaurangerna. Jag hade numret till polisen uppskriven på en lapp bredvid telefonen. Jag hade aldrig sett pistoler i verkligheten innan eller ett sådant frekvent gatuvåld överhuvudtaget.

Det var förfärligt från början till slut alltihop och det blev inte bättre av att jag mötte en helt annan bild av Möllevången i de malmöitiska dagstidningarna. Det pratades där enbart om pittoreska hus, myllrande folkliv, internationella inslag och en härlig torghandel. Suck. Jag skrev till slut en artikel och gick i svaromål mot hyllningen och menade att det var väl en sorts omvänd rasism att mena att det som också var vardag i Möllevången skulle man dels inte prata om, dels se som utslag av mångkultur och sådant måste man acceptera. Som tydligen då att använda en port som toalett. (Jag skiter i om den som kräks i min trapp är från Eslöv eller Turkiet, man gör inte så!) Jag fick veta att problemen var övergående, och man fick inte vara intolerant. Suck.

Det var med den förhärskande uppfattningen på 1980-talet som det för lång tid gick fel med integrationen tror jag. Den som behövde stöd komma ur mångkulturalism fick inte det medan de från andra länder som inte levde upp till vanliga samhällskrav slapp sanktioner. Vänsterintellektuella debattörer och dito socialarbetare och liknande tog invandrargrupper som gisslan i sina klasskrig. Här kunde en polarisering göras mellan de besuttna svenskarna och den utanförstående “svage”. Här kunde en politisk kamp föras och rastret lades ut av “där mångkultur finns ska det bejakas”. Allting sågs genom detta mönster. På det här viset sveks människor, som till exempel flickor från folkgrupper där det inte ansågs nödvändigt att dessa gick i skolan efter pubertetens intåg. Suck.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

1 Response to Tankar om min tid i Malmö, 1

  1. Rolf Lundahl says:

    Tack för dina ärliga sanna ord om Möllevången!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s