Ordet ortopedi betyder konsten att göra barn raka. Ordet kommer från grekiskans orthos som betyder rak, rät, riktig och paideia som betyder fostran. Och det var väl så det var från början: de som föddes lytta och krympta skulle hjälpas till att se ut som folk. Att hantera alla utifrån en och samma norm om vad som är normalt har fortsatt av bara farten ända in i vår tid. Neurosedynskadade på 60-talet, till exempel, skulle ha proteser så de kunde röra sig som andra, det skulle i alla fall se ut så. Att det för barnen kunde vara ren tortyr tvingas in i ingenjörskonstens landvinningar fanns det ingen uppmärksamhet på. Så kallat sinnesslöa skulle på anstalt och blinda binda borstar. Och det var väl lika hemskt som det låter, alltihop, fastän andemeningen kanske var välment. Om det här kan man läsa i Utanförskapets historia, – om funktionsnedsättning och funktionshinder. Red: Kristina Engwall och Stig Larsson.

Antologin tillhandahåller en  utmärkt samling texter om hur det svenska samhället i historisk tid har behandlat dem som förr kallades blinda, döva, lama, vanföra, sinnesslöa och liknande. Vi har bytt epitet, men i hur hög grad har samhället bytt synsätt? Man får en och annan tankeställare vid läsningen.

Det handlade förr mycket om att utesluta för att kunna kontrollera, som de som inte alls hängde med i skolan och visade låg grad av intelligens, dem kunde staten hämta ut från familjen och sätta på hem där de fick specialundervisning. Ville familjen ha hem barnet kunde villkoret vara sterilisering. Jämförelse: Först i sommar ska lagen ändras så att könsbyte inte ska fordra sterilisering! Men inga invändningar kan skönjas mot att fortsätta operera nyfödda där könstillhörigheten inte är solklart pojke eller flicka. Att vara människa räcker fortfarande inte och precis som vid omskärelse av gossebarn utför svenska sjukhus ingreppen utan barnets medgivande.Det senare skulle kräva att inga nyfödda så klart fick utsättas för de här övergreppen utan att sjukvården och föräldrarna fick vänta till barnet kanske blivit myndigt och gav sitt medgivande.

Den funktionshindrade skulle så långt det var möjligt hjälpas till att bli närande och inte tärande. Och det behöver ju inte vara fel för att känna samhällsgemenskap. Frågan är bara vad den funktionshindrade fick ut av det och om det var rent och skärt utnyttjande av billig arbetskraft. Idag har vi andra svaga samhällsgrupper som kan vittna om hur de utnyttjas på olika sätt som billig arbetskraft. Samma inställning, andra offer.

De funktionshindrade har fått kämpa för att inte enbart bli definierade utifrån vad de saknar utan även för vad de kan och har tillgång till. Som att teckenspråk faktiskt är ett eget språk med egen kultur och inte bara ett sorts ersättningsverktyg. Och att funktionshindrad är den som hindras att fungera optimalt på grund av hur samhället ser ut, att funktionshindrad är en social konstruktion. Etc. Bra bok, läs den!