“Allra bäst fungerar naturområden som sköter sig själva, en vanlig skog är ett starkare lugnande medel än vilken park som helst.” redogör Gunnar för i en kommentar här på min blogg att en utredning har kommit fram till om vad stadsbor mår bäst av att ha tillgång till.

Varför har det då kommit att bli en motsättning mellan stad och naturen i sig? Naturen kan omsluta en stad, men staden kan inte härbärgera vissa odefinierade ytor, verkar det som. Barriärer i form av motorleder går an, men vildvuxen natur gör det inte.
Staden är ett socialt konstruerat påfund från början till slut där murarna angav gränsen för det som kungen bestämt skulle vara en handelsplats. Sedan har staden fått fler betydelser och “rum”. Nu verkar den även vara forum för upplevelsecentrum av olika slag. I en kulturnotis i dagens morgontidning talas det om att visionärerna drömmer om att framkalla en högre grad av stadsmässighet än vad som alltid är fallet inom en stad. Och på annan plats i tidningen presenteras en förening som säger sig bedriva “pedagogisk upplevelseverksamhet för skolor och allmänheten om miljö, natur, kultur och hav”. Företrädaren för föreningen får komma till tals med anledning av Malmös stadsbyggnadsdirektörs idé om att anlägga en konstgjord skärgård mellan Ribban och Turning Torso. Företrädaren är positiv till förslaget och säger: “Det som är roligt är att havet har fått en betydelse”.

Suck! Havet har redan en betydelse, precis som Gyllins trädgård! De är sig själva nock! Däremot kan det vara ekonomiska orsaker till att en stad inte har råd låta mark och vatten vara i det skick de är idag, men då ska det klarspråket kommuniceras. Både ordet naturpark och upplevelseverksamhet gränsar till orwellianska motsägelser om jag ska hårdra det. I alla fall är det något fel på dem. 🙂

Det intressanta är hur ovannämnda fenomen och rörelser har uppstått inom urbanismen och jag efterlyser en fortsättningskurs på Malmö Högskola i ämnet Stadens historia, det behövs en tredje termin, minst!