Inte en blomj-vel i hela Bulltoftaparken, bara fint väder och skön promenad. Tussilagon slår väl ut när man vänder ryggen åt antagligen. Gick i ett ytterspår som tog 50 minuter runt hela parken -trodde jag. Men såg på en karta att stigen på bilden inte bara går upp till den himmelska kohagen utan fortsätter bakom längs med Riseberga i ett område nästan lika stort som parken för övrigt; stigen går ända ut till den inhägnade hundrastplatsen vid Toftanäsvägen strax bredvid på- och avfart för väg 11. Hade jag ingen aning om.
De få jag mötte i parken gjorde som jag: vi hälsade eller nickade eller åtminstone tittade på varandra. Jag befinner mig således fortfarande i Husie. Men någonstans på vägen in mot centrum upphör ovannämnda kommunikation. För de som hälsar på vilt främmande personer på Stortorget -de är på något sätt lite rubbade, eller hur?
Jag tror att när vi blir för många så stänger vi av, men när vi bara möter en människa i kvarten så orkar vi vara närvarande i mötet. Eller har det med utkant-centrum att göra? För även om det skulle vara tomt och öde inne i stan så inte hälsar vi där när vi slutligen möter någon, det funkar inte.
Jag undrar vad fenomenet beror på och jag undrar var kritstrecket kan dras.