Jag är för fjärde gången i mitt liv arbetssökande och den här gången känns arbetslösheten mer normal; den är ingenting att hymla med, eller må dåligt av, inget märkvärdigt alls heller under nuvarande ekonomiska konjunktur vilket kanske hjälper till att jag knappast uppfattar min ställning som udda. Utan tvärtom. Lika fokuserad på att sköta mina arbetsuppgifter på senaste jobbet, lika fokuserad är jag nu bara på att hitta ett nytt jobb.
Förra positionen visade sig ju inte vara så trygg som det kan låta: tillsvidareanställd. Nuvarande läget är inte omedelbart i sig otryggt heller; att ha mist jobbet kan sägas vara att tappa kontrollen och det frigör en massa energi som kan öppna för nya chanser och möjligheter att ta plats istället. Jag önskar arbetsplatsen som tvingats säga upp två tredjedelar av personalen på två år lika mycket lycka till som mig själv, vi har båda en utmanande tid framför oss.
Det är min andra vecka som uppsagd och jag har sökt en del jobb. Alla vill ha ansökningarna genom webbportaler. Och om det senare kan man säga mycket. Men det kan sammanfattas med ordet Knöligt! Från Arbetsförmedlingens system som andas 97  när det gäller program jag ska berätta att jag är kompetent i till Proffices databas där ansökningar kan skickas in utan att de är färdigifyllda – vilket blir fallet om man följer deras mall – och där det inte går att göra om eller ens se den färdiga ansökningen. Job-Support å sin sida kräver att den sökande anger ifall vederbörande är sambo eller singel. Ursäkta, men vad har det med ett CV att göra?
Etc.