Vaknar tidigt, ingen tidning, haveri i tryckeriet. Får två timmar mer att skriva på istället. Tidningsläsning tar för lång tid. Tar en promenad i ett välmående landskap. Äter lunch och bloggar receptet. Får en bloggkommentar av vad dricker man till? Jag drack ingenting alls, men ett gott rödvin sitter säkert inte fel. Åker in till stan och ser en fin film på Panora om italienska gamla mammor och deras medelålders söner: Augustilunch i Rom. Rörande rolig. Tar ett glas vin på stamkrogen och tjuvlyssnar på omgivningen. Kommer hem och läser signaturen A:s senaste kommentar till min blogg om de autonoma gruppernas aktiviteter. (Kolla det hysteriskt parodiska filmklippet A länkar till i kommentaren!)
Jag var också ett sådant barn A skriver om. Som såg orättvisorna och ville eliminera dem. Drogs till rörelser jag trodde hade verktygen, blev besviken och värnar därefter andra värden istället. Och det är säkert bra och moget. Men det finns en fara i att befinna sig långt innanför gränserna hela tiden och att inte sätta något på spel längre. Så tack A för att du skriver till mig på det sätt som du gör, du hjälper mig att inte stelna fullständigt i ett skyddande fördömande. Du får mig att minnas. Och kanske leva lite bättre!
P.S. Vår brevväxling är ett intressant tidsdokument på flera sätt, fortsätter vi kan vi kanske ge ut den…
Kort från Kvarnby 
Så fina ord, jag blir glad 🙂
Jag är runt de 30, vilket är aningen ålderstiget inom den autonoma rörelsen ;), och jag fightas hela tiden mot min egen tendens att stelna i ett argt fördömande, att bara se på livet som en lång jävlig kamp. Därför betydde det mycket att få höra dina åsikter, du som tog så kraftfullt avstånd från “mitt” Reclaim i Västra Hamnen. En av läxorna jag tar med mig från vårt samtal är att vi är _alldeles_ för dåliga på att kommunicera vettigt med de engagerade människor som finns utanför rörelsen.
När jag läste att du funderade kring en utgivning av vårt eventuellt fortsatta samtal så skrev jag de här raderna som en minnesanteckning: “Jag tror faktiskt att du har en helt egen bok i dig. Både mellan och i raderna i dina inlägg ser jag en enorm nyfikenhet som puttrar och frustar”. Så när jag nu några timmar senare just har googlat ditt namn skrattar jag lite åt mig själv när jag ser vad du har sysslat med de senaste 15 åren. Inte behöver du skrivpepp från mig inte :D, det sköter du bra helt själv.
Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att främst tids- men även disciplinbrist kommer att utgöra ett hinder för någon givande brevväxling mellan dig och mig. Men du har givetvis mitt tillstånd att använda det lilla tankegods jag lämnar efter mig i den här bloggen nu och i framtiden på vilket sätt du vill. I filmatiseringen av boken vill jag bli spelad av Juliette Lewis.. 😉
Vill avsluta med att säga tack för hjälpen Anna-Mi. Kommer att titta in här med jämna mellanrum, kanske får vi anledning att ruska lite vett i varandra fler gånger 😉 *skojar bara med dig*
Ha det bra! 😀
p.s. Bara så att du inte förgäves försöker kontakta mig; den e-mail jag uppger när jag svarar i bloggar existerar inte. Det och andra sorters paranoia är tyvärr en “yrkes”skada.
Jag märkte epost-adressen inte fungerade om man säger så.
Vi kunde inte träffas på något kafé iförd var sin burka? 🙂
Jag bör skriva vidare, du har helt rätt, jag har också en historia precis som att du kommer att vandra vidare. Ser fram emot nya skärningspunkter mellan oss; mina automatgenererade arga fördömanden har fått sig en knäck och det behövde jag! Men alltså om jag får ihop något som Hollywood blir intresserad av begär jag Sylvester Stallone i din roll!