Länge sedan jag så försjönk i en utställning som i den som pågår på Malmö Konsthall till den 20 dennes: Sonic Youth etc.: Sensational Fix. Ett gitarrband  hemmahörande i punkrytmer vilket redan från början för 30 år sedan experimenterade med utsvävningar i andra konstformer. Och som med New York som hemmabas genomgående kunnat samarbeta med andra intressanta kulturutövare: Cindy Sherman, Allen Ginsburg och William S. Burroughs, bland annat.
Resultatet har bland annat blivit den här vandringsutställningen som åtminstone jag fick stor behållning av. Här redovisas de spretiga utflykterna i video, installationer, bild, teater, prosa och poesi, etc, jämte att man i hörlurar kan lyssna på bandets egen musik också. Sonic Youth är still going strong och de spelade tydligen på vernissaget.

Malmö konsthall ser ut som vindskontoret hos en excentriker med gott om utrymme, men så ska jag inte säga för det är en elitistisk hängning, mycket fin. Men myllret, hjärnvindlingarna, associationerna, etc, var upplyftande och inspirerande: det finns alltid ett nu att ta nytt avstamp från. Såg på ett bord där Gender Trouble av Judith Butler från 1990, bara en sån sak!
Funderar på hur mycket mitt gillande av utställningen beror på att deras 70-tal var mitt. Tänker att utställningen kanske är platt för någon yngre. Inser då att alla ser allting genom sitt eget perspektiv och att ingenting finns i sig. Härligt!