Läser Sydsvenskans reportageserie från Kuba. Och känner igen mig i allt från nerrasade trapphus i det gamla Havannas fastighetsbestånd till bristen på mat och det allestädes närvarande förtrycket. Det är bara det att det var 30 år sedan jag besökte landet.
Verkar som om ingenting har hänt. Vad har inte hänt här i Sverige på 30 år?
Jag har skrivit ett kapitel om mina upplevelser av Kuba och lagt under fliken Pjäser och prosa.
Det som inte kom med där är en händelse jag bara måste skriva om också: Batistas Cuba var amerikanarnas Monaco/Mallorca med amerikanskklingande namn på alla hotell, amerikanska vrålåk sådana som Ernie älskar att köra omkring i fortfarande och en hektisk nöjesindustri och ett rikhaltigt näringsutbud. Det fanns till och med en svensk smörgåsbutik i huvudstaden! Det senare berättade min mormor som tittade in i den på 20-talet.
Det var säkert ingen bra regim för kubanerna före Castro heller. Det är inte det jag är ute efter. Utan jag vill berätta om biografen i Havanna. Den senare visade fortfarande, när jag var där 1979, rullar som körts sedan dessa haft premiär på 50-talet. Själv slank jag in för att se en svartvit, knastrig Greven av Montechristo. Städad publik som sitter tyst genom hela filmen utom vid ett tillfälle: I en scen panorerar kameran i förbifarten över en dignande matbuffé som är uppdukad på ett långbord i slottet. I biosalongen hörs omedelbart ett samfällt “Åh”.