Nu har jag läst min tredje bok av Paulo Coelho och nu trampade jag rakt igenom det som jag nu anser vara en populistisk new age-hinna och fick läsupplevelsen fylld med träskvatten istället.

Alkemisten läste jag först och tyckte den var en charmig och underhållande saga för vuxna, avväpnande annolrunda skriven mot mycket idag. Sedan Elva minuter tycker jag är en utmärkt berättelse om vad heterosexuella kvinnor kan förvänta sig av sina älskare -se titeln- och hur de kan hantera de fenomenen. Den här romanen balanserar mellan tevemässig relationsrådgivning och skönlitteratur, men författaren går iland med båda intentionerna på ett hyfsat sätt och Elva minuter kan användas i skolornas sexualundervisning, tycker jag. Alla kvinnor borde läsa den åtminstone…

Men så nu Häxan från Portobello som bara kan kallas för smörja! Nyandligt reaktionärt kvacksalveri lika usel som John Ajvide Lindqvists kultroman Hanteringen av de odöda. De båda berättelserna liknar varandra. Helt förfärligt! Bye bye, Paulo Coelho och nu fimpar jag att följa dig på Twitter också. Där har jag länge irriterat mig på att du bara skriver sentenser från döda mästare i alla fall. Men så är det väl: den som lånar andras fjädrar gör det väl av brist på något eget att säga. Och så ramlade jag väl själv just i… 🙂