Valborgsmässoafton samlas Husiebor vid mossen för att på nytt konstituera stammen. Vi hälsar på varandra, äter den heliga korven och avvaktar spänt läget för bålet. Ska högen överhuvudtaget börja brinna? Eller ska den rent av explodera för att någon otålig idiot kastat in bensin? Det senare har hänt och efter den gången brukar brandkåren alltid ta en runda bort om till oss. Man vet aldrig och resten av året pratar och jämför vi hur det gick.

Ett år blev det bra naturlig fyr på brasan, men för tidigt så Sångarbröderna som inte sjungit klart fick hostande och kraxande på sista versen fly ut ur tjockröken som vällde över dem.
Den nye körledaren har numer trissat gänget till stämsångarhöjder och man blir riktigt rörd över hur kören, där med förlov sagt åren gått, tar sig ut på nya äventyr under den rosenkindades ledning. Sött!
Det enda jag saknar i år är den kommunalanställde poeten som brukade dra några osäkrade strofer från höften, räckte inte budgeten för det?