Anders Ahlgren – kraftkarlen från Kvarnby

Kvarnby har inte bara varit platsen för flintgruvor, kalkbrott och handelsträdgårdar. Här har funnits olika sorters idrottsutövningar vilka med den äran fortsatt in i våra dagar. Just nu håller två konstgräs-fotbollsplaner att iordningställas vid Bäckagårdsskolan för de regerande klubbarna! För hundra år sedan fanns här en brottningsklubb som tränade i Kvarnbys eget Folkets Hus. En av brottarna hette Anders Ahlgren. Och hur det gick till när han blev silvermedaljör i OS i Stockholm 1912 berättar här nedan Ulf R Johansson, malmöjournalist och djupt nersyltad i idrottshistoria. Kanske kan jag få honom att även skriva om de två andra OS-vinnarna från Kvarnby! Två kvinnor som vann i simning respektive cykling. Vet du som läser mer om de två sistnämnda eller har något att berätta om byns store son Anders Ahlgren så sänd bloggen en kommentar!

Kvarnbybrottaren som blev OS-medaljör

medaljer_aa 2011 har det gått jämnt etthundra år sedan Enighetaren Anders Ahlgren, kraftkarlen från Kvarnby, slog igenom inom svensk brottning. 1912 deltog han i den beramade OS-finalen på Stockholms Stadion, en brottningsmatch som pågick i drygt 9 timmar. Denna låååånga finalmatch slutade i ett  märkligt “jaså”, eftersom Ahlgren och hans finske motståndare Ivar Böhling ansågs ha brottats oavgjort och därför tilldömdes varsin – silvermedalj! Gulmedaljen utdelades inte. Ingen hade ju vunnit.

Solskensolympiaden 1912 har gått till vår idrottshistoria av flera skäl. Men brottningen med dess icke-militära idrottare var något alldeles särskilt; bland grevar, baroner och officerare i detta OS deltog alltså en  vanlig hederlig slaktargrabb från Malmö. 1911 hade Ahlgren, då i dryga 20-årsåldern, slagit igenom på allvar på brottarmattan. I VM:et i Helsingfors vann han guld i mellanvikt B, som lätt tungvikt hette då,  efter  att ha besegrat den ene hemmafinnen efter den andre.

Arrangörsmygel tillhörde vardagen, men Anders Ahlgren hade både fysiken – han var en sann kraftkarl – och psyket på sin sida. Och kaoset inom sporten är inte helt obegripligt, sett i historiens backspegel. I väntan på att Internationella  brottningsförbundet skulle bildas in på 1920-talet var det hipp som happ med regler, VM-status med mera.
“En sak hade resultaten  i stortävlingarna 1911 gjort klart för mig, nämligen att Olympiaden nästa år var något att satsa på med omsorgsfull träning efter deltagande i så många hårda tävlingar som stod till buds. Jag visste med andra ord  v a r jag hade varenda en av storkanonerna  i mellan-B- och tyngsta klassen och att jag var m i n  s t lika bra som någon.”

1912 ägde så de nationella uttagningarna rum på Hipp i Malmö, och vägen öppnades fram till OS för  Anders Ahlgren, var specialitet var en backhammer, hans hemliga vapen, som överraskade mer än en av hans motståndare (ett grepp som utförs från överläge i liggande brottning varvid motståndarens ena arm krokas och han pressas runt till ryggläge. På Hipp stod huvudmatchen mellan Ahlgren och den gigantiske holländaren Bonneveld; matchen stod och vägde men efter 2 timmar 7 minuter fällde Ahlgrens backhammer avgörandet.

OS-finalen 1912 mellan Ahlgren och finnen Ivar Böhling började kl 8 på morgonen. Solen gassade, efter ett par timmar var det 24-25-26 grader. Böhling var direktkvalificerad, slapp gå en tuff semifinal, Ahlgren hade däremot tvingats möta ungraren Bela Varga i semi och hade haft denne på rygg, vilket domarna missade eftersom de  hade ögonen på de just då passerande
maratonlöparna.
Matchen fortsatte… fortsatte… och fortsatte. Domarna var på väg att få dåndimpen i solhettan och byttes av med jämna mellanrum – 50 domare från 14 länder var på plats finalpasset. Efter fyra timmar tog sig en av domarna  en middagspaus, och gjorde därefter en utflykt till Saltsjöbaden. Han blev något perplex – när han kom tillbaka till Stadion höll matchen fortfarande på. Ju länge den led, desto tröttare blev förstås kämparna på mattan, och till sist stod de bara och bökade.
Anders Ahlgren hävdade dock att han haft finnen på fall men att det gått så snabbt att domarna aldrig han uppfatta saken.
“Efter 9 timmar på mattan avblåstes striden. För att få ett avgörande ville man helt plötsligt att vi skulle tillämpa nya och helt andra regler. En ville dra ett streck rätt över mattan och den som först kunde föra den andre över linjen, skulle utses som segrare, en annan ville att vi skulle i tvåminutersperioder skifta livtag växelvis med över- och undertag. Men sådant där hokus-pokus ansåg ju ingen av oss innebar någon sportslig rättvisa och vi gick givetvis inte med på det.”
När matchen väl avbröts, fick som sagt båda varsin silvermdalj för besväret, vilket långt upp i åldern smärtade Ahlgren. Han såg ju hur det gödslades med guldmedaljer i andra OS-grenar.

Vem var bäst – Anders Ahlgren eller Ivar Böhling?
Det gavs ett unikt tillfälle att avgöra saken efter  Stockholms-OS, under ett utannonserat revanschmöte i Oslo/Kristiania. Men denna gång konstrade Böhling, som vägrade godkänna de överenskomna villkoren om fallseger. En timmes brottning, kunde Böhling acceptera.  Hade inget avgörande skett då, tilldömdes den segern som vägde minst. Matchen gick aldrig.
Dessa brottargiganter tycks dock ha kommit bra överens utanför brottarmattan, för Böhling gästade den unga familjen Ahlgren i Malmö 1916.
“Det var mitt under kriget och själv låg jag inkallad i kronans grå uniform och trekantiga hatt. Han erkände då sent omsider att han verkligen var på rygg  den där gången.”
Böhling var en typisk defensiv brottare, medan den av Ahlgren högt respekterade Bela Varga gillade offensiv brottning. Vilken Ahlgren alttid uppskattade – och publiken.

Var Anders Ahlgren bitter  över att aldrig ha fått nån IS-guldmedalj? Ja, kanske. Hans deltagande i Antwerpen-OS 1920 kantades av den ena domarskandalen efter den andra, och han använde själv det starka uttrycket “justitiemord”. Ett antal SM- och  VM-medaljer var dock ingen dålig tröst. Och hur vi än ser på saken, så var, är och förblir han en stor OS-idrottare.
Kraftkarlen från Kvarnby levde åren 1888-1976.
Ulf R Johansson
Citaten ovan är hämtade ur boken “Världsmästaren Anders Ahlgren:
Idrottshistoria under 75 år i GAK Enighet”. Han skrev bra!
En god sammanfattning ges också av Thure Pettersson, som skrivit om Ahlgren i det mastodontverk, som utkom 2009 i samband med Sv Brottningsförbundets jubileum då.

Mer om Kvarnby och Husie förr i tiden:

Anders Ahlgren-kraftkarlen från Kvarnby
Belinda, arkeolog i Husie, på jakt efter forntiden i Gyllins
Bernt bakade bröd på Kvarnbybageriet
En gammal urklippspärm berättar
Fler glimtar från förr
Frans Nilsson hade ett jaktgevär
Handelsträdgårdar i Kvarnby
Kort från det gamla Kvarnby

Kvarnar i Kvarnby
Lilian berättar om Tillysborgs Värdshus
På promenad med Birgitta
Samling vid pumpen
Övrigt om gamla Husie

Se även: Vägar till Kvarnby som bloggredaktören skrivit. Där väver jag in vad jag själv varit med om hur Kvarnby har förändrat sig sedan jag flyttade hit 1991 med vad som har hänt här sedan hedenhös. Det bästa med min korta skrift är nog dock förteckningen över hembygdsforskaren Helge Anderssons alla artiklar i Malmö Kulturhistoriska Förenings Årsbok (Elbogen) om Husie. Ladda ner en pdf-fil här på min skrift  eller låna häftet på Husiebiblioteket.

4 Responses to Anders Ahlgren – kraftkarlen från Kvarnby

  1. carin hagman says:

    Hej igen
    Jag läste om min farfar Anders Ahlgren att han hade brottats i Kvarnby AK,
    det gjorde han inte.
    Han brottades i Enighet.
    Däremot brottades min pappa Sven och min farbror Lennart i Kvarnby AK.

  2. wendel says:

    Rätt ska vara rätt så tack för rättelsen. Det enda ställe som jag vet att uppgiften om Kvarnby Atletklubb dyker upp i är i Ulf R Johanssons krönika i Skånska Dagbladet i söndags 26 februari -och det är jag som i mitt tips vidarebefordrat klubbtillhörigheten från uppgiftslämnare som jag väl får ta och dra i örat nu. 🙂

  3. ulf r says:

    Go´afton där ute. Jag ska kolla med Enighets gamle maestro Sven-Erik Hultén, som kan allt om den klubben. Nånstans kan ju Anders ha börjat greppa brottningen i yngre år så att säga lokallokalt innan han kom till Enighet. Jag tänker på Johan Richthoff, som brottades ett tag för klubben Fiskarena på Limhamn.
    Förmodligen har du 100-procentigt rätt Carin, och då ska jag med MED GLÄDJE korrigera i kommande Skånskan-krönika.
    Att Anders tillhörde Enighet i så att säga vuxen brottarålder står liksom utom all tvekan. Han skrev en fantastisk bra artikel om sitt idrottsliv i en skrift i samband med Enighets 75-årsjubileum, vilken jag har som huvudkälla i kommande utgåva av Idrottsmuseets Årsbok (snarlik art i Anna-Mis blogg).
    Men var har jag nu lagt den där Enighet-boken med Anders A? Det kan ni tyvärr inte hjälpa mig med.
    God forts på helgen.

  4. ulf r says:

    Nu har jag hittat Enighets 75-årsjubileumsbok, i viken Anders Ahlgren skrev om sitt liv. I skriften berättar han att han gick med i Enighet 1907, därtill uppmuntrad av en äldre idrottande arbetskamrat på Slagthuset.
    Enighet var och förblev den enda klubben i hans hjärta.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s