Lika häftigt varje gång det händer: en liten växt kränger sig upp genom asfalten. Hur är det möjligt? Handlingen är nerlusad med symbolisk betydelse också och får stå som metafor för mången kamp mellan dem som har rätt i anden så att säga, men som saknar maktmedel. Ge aldrig upp, för kan en blomma få stenen att ge vika så borde ju vad som helst vara möjligt?

Nu blommar syren och kastanj och återigen säger vi att nu är det som finast. Men det har vi sagt sedan solen kom fram och väckte de första blommorna i år, varje gång våren gör ett nytt trolleritrick tycker vi att nu är det som finast igen, eller hur? Och så håller vi på genom midsommar och när rosorna slår ut och den riktiga värmen kommer, etc. Och sedan har vi höstfärgerna och den klara luften. Men sedan, just det: men sedan så kommer november. Och då slutar vi säga att nu är det som finast. Den uppfattningen brukar inte höras igen förrän framåt april-maj. Motsvarande cykler finns för andra fenomen, från pengar till lycka…