Timmergatan, min plats i Malmö

Stadsarkivet utlyste hösten 2019 en uppmaning att få in berättelser om Min plats i Malmö. Jag hörsammade, skrev och skickade in. Stadsarkivet har nu genomfört en mycket trevlig kaféstund då alla bidrag lästes upp och där vi som kom fick ett kompendium med allas alster fint redigerat med bilder också. Jag kunde efter min uppläsning komplettera med vad min text lett till så jag vill tacka Stadsarkivet för kreativt samarbete här!

På kartor över Malmö från 1881 och några decennier framåt syns en gata som nu inte längre finns: Timmergatan. Den löpte från nuvarande Malmö Centralstation längs Östra Hamnkanalens norra sida och fram till att kanalen svänger av söderut. Mellan gatan och kanalen låg ett antal lagerlokaler för timmer, därav namnet. Virket kom från torklador, rior, längre upp i Sverige där det legat i väntan på att malmöitiska handelsmän ville ha det nertransporterat för omlastning och export.

En av dessa handelsmän var min farfars farfar, Petter Ståhle. Han levde mellan 1788 och 1874 och grundade och drev en trävarufirma i Malmö: P. Ståhle & son, Trävaruexport, Hyfleri och Sågverk. Företaget hade sågverk och kontor på en tomt mittemot kanalen vid hörnet Drottninggatan och Södra Förstadsgatan, medan det stora lagret upptog plats längs Timmergatan. Här skedde lossnning och lastning av timmer inköpt från sågverk uppåt landet vilket därefter skulle gå utomlands eller säljas lokalt. Det var vid den här tiden främst England som exporten riktades mot, virket behövdes i kolgruvorna, till exempel. England var också största inköpare av svenskt havre, det behövdes till hästarna som drog spårvagnarna i London. Men inte bara för utrikeshandeln var sjöfarten oumbärlig, skånska vägar var mer eller mindre oframkomliga under vinterhalvåret. Min farfars farfar fick därför börja sin handelsmannakarriär med att som 13-åring gå till sjöss. Han seglade i sex år och gick iland som styrman, med det kunde han så gå i lära hos sin bror handelsmannen Jonas Ståhle och utbilda sig i själva handeln.

Det var nu inte helt ofarligt att exportera varor sjövägen under Petters tid: svensk-danska kriget 1808-1809 och ländernas indragande i Napoleonkrigen tvingade till exempel skärgårdsfartyg vid västkusten att beväpna sig. Danska kapare lär också ha varit en plåga för svenska handelsfartyg; Sverige fick låta svenska fartyg som seglade genom Öresund att konvojeras av örlogsfartyg. Petter Ståhle kom att en gång förlora 14 oförsäkrade fartyg och brodern Jonas Ståhle ska ha beskrivit situationen angående hur orostiderna slog mot handeln, att ”värre blef den genom uppbringningar av franska och danska kapare, som bortröfvade flera af mina fartyg med sina innehafvande laster.” (Jonas Ståhles fartygsförluster beskrivs i Ludvig Falkman, Minnen från Malmö, s. 460f.)

Det finns alltså dramatik förknippad med rörelserna längs Timmergatan, och det gällde inte bara mina anfäder: På 1820-talet fanns det 70 handelshus i Malmö; trettio år senare hade antalet stigit till omkring 130. Handelshusen som etablerades var fristående företag som kunde bedriva exporthandel i egen regi. Det betydde många fartyg och många lagerlokaler vid kajerna varav den längs Timmergatan var en.

Idag finns, som sagt, inte gatan längre, och byggnader och kvartersindelningar är borta. Idag cyklar jag längs ett anonymt flanörsstråk som löper längs samma väg. Staden har anlagt gräsmattor, planterat träd och satt ut olika sorters sittmöbler. Remsan mellan kanal och järnväg andas frid och harmoni, och så ska det så klart vara. Men för mig är det här även en kär sträcka att såklart tänka på gamle Petter, men än mer för att ihågkommas på vad det här området användes till förr och hur det förband Malmö med omvärlden, bara en sådan sak som att Malmö var utförselport av just havre och timmer, och vilka öden och äventyr det kunde innebära för handelsmännen.

Jag skriver allt ovan för att dels berätta om en särskilt betydelsefull plats för mig, en plats som levandegör ett stycke Malmöhistoria för mig varje gång jag cyklar genom det, dels för att jag vill uppmärksamma vidare att den nu anonyma gång- och cykelbanan såklart borde få ett namn och döpas till något som minner om dess föregångare Timmergatan och den historia som finns här! Jag har därför precis nu skickat in ett medborgarförslag till Malmö Stadsbyggnadskontor där jag önskar att sträckan uppkallas till Timmergången, typ. Vi får se vad som händer!

P.S. Och det som hände var att jag blev kallad till sammanträde i Stadsbyggnadsnämnden där mitt förslag skulle dryftas. Med kallelsen låg också information om att cykelbanan alls inte var anonym: Den hade fått namnet Norra Vallgången. “Det var ju trist” sa jag på mötet, “för det var ju ett helt intetsägande namn som inte tog tillvara på områdets historia alls. Så hade jag vetat detta, för Gatukontoret har inte skyltat, så hade jag istället lagt ett medborgarförslag om att jag önskade att Stadsbyggnadskontoret samarbetade med Stadsarkivet när det gällde namngivning av gator och områden, etc, inom åtminstone den så kallade Gamla Staden.”

Men slutet över förväntan gott! För Stadsbyggnadsnämnden sa dels väldigt uppskattande ord om det jag berättat ovan, dels sa att dessa mina rader fått dem att besluta att den bro som i framtiden ska byggas i området, över kanalen fattade jag det som, kommer att få namnet Timmerbron!!! 🙂 🙂 🙂