Insikten som håller samman tidskrifterna!

Är du med i någon förening, skänker pengar till någon bidragsorganisation eller är engagerad i annan ideell verksamhet där det utgår en tidskrift till medlemmar och stödjare? Det är jag och tänkte här berätta vad dessa publikationer egentligen berättar om!

Jag börjar med Västervikingen, organ för Tjustbygdens Järnvägsförening som upprätthåller rälsbusstrafiken på smalspårsbanan Hultsfred-Västervik. Hur kom jag nu att hitta denna pärla? Jo, jag tillbringade mina tidigaste barnaår i Västervik och det man är med om i den åldern fastnar gärna extra i minnet.
Och det har rälsbussutflykterna gjort vilka jag då frekvent var ute på med mina morföräldrar, till och från Västervik. Jag älskade att sätta mig i förarstolen längst bak på tåget och låtsas att det var jag som körde. Att tåget gick baklänges var en negligerbar petitess. Sen kräktes jag tyvärr också ibland på dessa skakiga smalspårståg och det minns man ju också.

Nåväl, 60 år senare besöker jag Västervik av andra skäl och upptäcker att stan fortfarande har en plats i mitt hjärta och sinne! För att göra något går jag med i järnvägsföreningen, det som ett sätt att hålla kontakt och återuppliva gamla minnen. Och nu börjar jag återvända årligen, åker specialtursutflykter för medlemmarna i de kära gamla rälsbussarna och får mig till livs föredrag om bygden, dess öden och händelser och vad järnvägen har betytt här.

Bara ovan räcker ju. Men det som det berättas om i medlemstidningen säger något mer. Något som jag också upptäcker i de två andra tidskrifterna som jag här vill omtala.

I Västervikingen skrivs det först och främst om aktiva medlemmars arbeten med reparation och underhåll av nuvarande tågvagnar och järnväg. Det är rapporter från verkstad och fält. Läsaren ges även nerslag i järnvägens historia och betydelse och om hur trafiken fungerade tidigare och vad som kunde hända då. Samt om kommande investeringar, nödvändiga ingrepp och inköp, men även om utflykter och andra medlemsärenden. Hur kan man tycka detta inte bara är läsvärt utan helt fängslande att ta del av? Särskilt när man inte fattar allt det tekniska.

Jag kom att tänka på det när jag nyligen tog mig igenom senaste årsboken för Oxie Härads Hembygdsförening. Som en snygg övergång (ännu en!) från ovan järnvägsförening så har OHHs senaste årsbok temat När tåget tutade och kaffet doftade. Jag kom att sträckläsa boken och fick mig till livs redogörelser för i delar av häradet en gång befunna affärer, handlanden, entreprenörer, järnvägar, tåg och banvakter.
Samt välgörande artiklar om så kallad hemslöjd. Kvinnors handarbeten och dess historia brukar fint tas tillvara i den här föreningens årsböcker genom kompetenta skribenter. Sammantaget fick jag mig dock även här till livs intressanta historier om en mängd ämnen och områden som jag inte heller trodde mig bry mig så mycket om, egentligen. Så nu började jag fundera.

Vad är det som gör att jag nyfiket läser om sånt jag inte vet med mig att jag är nyfiken på och tycker att jag har berikats av läsningen? Att jag känner mig upplyft och nästan rörd av att läsa om allas mödor med att gemensamt arbeta för att bevara och berätta? Att ämnena tydligen kvittar? Handlar det om vikten av intention och utfall istället som när dessa “stämmer” berikar och värmer? Kanske det.

I varje fall är det nog så när det gäller de två ovan nämnda medlemspublikationerna. De är båda välskrivna (men jag ser fram emot fler bildtexter i nästa års årsbok för OHH 🙂 ) och de delar samma anda: ta vara på det som finns kvar och gör något för dess fortbestånd eller åminne; se framåt; var konstruktiv med de medel som finns; visa på vad människor kan åstadkomma när vi kommer samman och arbetar oegennyttigt. Helt fantastiskt! Särskilt det senare.

Och då var jag framme vid den tredje och sista tidskriften: Afghanistan-nytt.
Svenska Afghanistankommitténs medlemstidskrift. Det här skulle kunna vara en publikation som gav en ångest bara av att den damp ner genom brevlådeinkastet några gånger om året. Så mycket hemskt som händer i Afghanistan där kvinnornas situation är en enda mardröm. Hur orkar eldsjälarna i den föreningen ens en gång att försöka åstadkomma positiva förändringar? Särskilt efter att talibanerna förbjudit Svenska Afghanistankommittén att arbeta i landet.

Men då söker sig de aktiva till de vägar som är öppna och bedriver hjälpverksamhet i andra former istället, som till exempel genom den Norska Afghanistankommittén som fortfarande får agera på plats.

Svenska Afghanistankommittén är sannerligen besjälad av samma syn som genomsyrar de två tidigare nämnda föreningarna och skrifterna, men här framstår det självklart i betydligt mer hjärtskärande och dramatiska färger. Fast grundtanken finns där: vad kan vi göra? Med betoning på varje ord. Inget är för litet, allt är betydelsefullt. Och så får jag i Afghanistan-nytt läsa om kvinnan som med hjälp av en symaskin kunnat börja försörja sin familj och att barnet som trampat på en mina äntligen kunde få en benprotes. Skärvor av liv, glimtar av ljus i mörkret.
Det är inte bara så att detta är det enda man orkar ta in från Afghanistan numer, det är också det enda som fungerar och gör någon skillnad: berättelserna som säger att vi måste ha hopp och agera därefter, ett steg i taget.

Dessa mina senaste rader utgör kanske en väldigt haltande jämförelse i sammanhanget. Men utgångspunkten verkar vara samma i de tre sammanslutningarna och vad de väljer att förmedla: Skapa och förmedla mening med det som görs, gör det som kan göras och agera i gemenskap, se framtiden an och bevara historien, etc. Ett mönster att applicera på mänsklig aktivitet i stort, tror jag. Men vad vet jag. Fast det är detta som jag finner är gemensamt för vad de här tre tryckta verken berättar om och som gör att det känns så bra att läsa dem alla.

Länkar
Oxie Härads Hembygdsförening
Svenska Afghanistankommittén
Tjustbygdens Järnvägsförening

Oxie härads hembygdsförening håller hembygden levande

Ljuvlig! Det är vad jag tycker om senaste årsboken för Oxie Härads Hembygdsförening, utgåvan för 2023 alltså. Och nu knappas skillnaden in mellan OHH:s årliga alster och Malmö Kulturhistoriska Förenings annuella Elbogen! Förr var den förra mest en småputtrig samling skrönor och personliga bygdeminnen ibland skrivna hellre än så intressant för utomstående kanske om jag nu får vara lite rälig. Men sammantaget ändå en trevlig lässtund om livet förr på landet.
Medan MKF:s årsbok håller vetenskaplig verkshöjd där de medverkande författarnas påståenden nagelfars av professionella forskare, men som också ger varierad och underhållande läsning om det gamla Malmö, främst.

I senaste årsbok från OHH är det svårt att se vad som inte skulle platsa i fina stadsutgåvan! Faktamässigheten har ökat i uppsatserna och ämnena som tas upp håller större saklig bredd och djup än vad jag tidigare erfarit. Mycket intressant skrivet, till exempel, om byar och bygd, om allmogemannens klädsel på Söderslätt och om cykelns betydelse och förekomst i olika sammanhang förr.

Den längsta artikeln är den 60 sidor långa dagbokstexten av Gunnar Landgren som berättar om sitt och sina förfäders liv i främst Östra Grevie och Malmö från 1700-talet och framåt.

Han skriver så fint, denne Gunnar, om sitt långa strävsamma liv som hjälpreda, dräng, snickare, förnicklare, smedlärling, plåtslagare, elmontör och reparatör, för att nu inte nämna allt. Vi får följa med i vardag och särskilda episoder, vad han fick i lön och vad han åt, allt blir intressant i hans flyhänta prosa!

När han mitt i texten berättar han ska bli inkallad tror man inte riktigt på det -eftersom han fram till den uppgiften redan berättat om en diger arbetserfarenhet- tills man erinrar sig att Gunnar fick börja jobba, på allvar, redan vid 13 års ålder…

Gunnar Landgrens berättelse om sitt liv är en fin kulturgärning av hans efterlevande att ha ställt till hembygdsföreningens förfogande. Det är så här en hembygd hålls levande! Stort tack till Eva Landgren Ingelf och Jarl Ingelf samt Oxie Härads Hembygdsförening för att jag fick och kan läsa detta epos om stort och smått i en vardag som både känns väldigt länge sen och inte alls långt borta!

Årsboken är bara en av mycket goda anledningar till att vara medlem i den här hembygdsföreningen. För 170 kronor om året får man årsboken, medlemsblad med inbjudningar till föredrag, utflykter, guidade visningar och byavandringar, bland annat. Allt så trevligt!

Det är alltså bara toppen med den här föreningen. Fast jag kan inte låta bli att säga att varför döpte ni årets årsbok till “Cykeln var nyckeln till friheten”? Så pratar man här uppe i Stockholm där jag nu bor. Men i mitt gamla älskade Malmö och Skåne så säger vi ju (fårr hondan): Cykelen var nyckelen till friheten!

Oxie Härads Hembygdsförening, hemsida

Medlemsblad med alla aktiviteter våren 2024

Därför behövs hembygdsföreningar

Är du med i någon hembygdsförening? Jag är med i två: Oxie Härads Hembygdsförening och Österåkers Hembygdsförening. Jag har flyttat från Malmö till Åkersberga därav urvalet. I min gamla förening, som jag gärna fortsätter att vara med i, får jag för 170 kronor per år en årsbok, som kostar 200 kronor ute i bokaffärer, och möjlighet att vara med på föreläsningar, guidade visningar av utställningar samt olika sorters vandringar. Sammankomsterna är väldigt trevliga, inte minst det goda hembakade som det bjuds på i pausen till föredragen på Kummingården i Oxie.
Nu, bosatt 60 mil därifrån, får jag nöja mig med årsboken, den skickas mig som medlem till portokostnad. Med den fortsätter jag hålla kontakt med min gamla hembygd. Välskrivna reportage och uppsatser lockar en att själv kanske få ihop något till nästa nummer…

I senaste årsboken, för 2022 som jag läst i jul, fascineras jag särskilt över artikeln “Allmogekvinnans klädsel på Söderslätt”, del 2, av Anna Månsson. Det här är en gedigen genomgång över flera årsböcker om något som självklart alltid kommit i skymundan i den vanliga historieundervisningen: vanligt folks liv och leverne förr. Det är därför hembygdsföreningar behövs. Den här gången får jag lära mig nya ord och begrepp gällande folkdräkter. Som: piglock, örnasvansar, opplöt, hankasärk och spedetröja.
Likväl som det är viktigt bevara och kunna visa äldre klädesplagg och föremål, lika viktigt är det att bevara uttryck och arbetstekniker för framtagandet av dessa saker. Nästa årsbok ska handla om allmogemannens klädsel på Söderslätt, det ser jag fram emot. Sen finns det massor mer av trevlig läsning rörande forna tiders Oxie Härad så den här föreningen kan rekommenderas av flera orsaker!

Min nya hembygdsförening har en annan inriktning och syfte. Här kostar det 300 kronor om året att vara med, det görs ingen årsbok, men som medlem får jag hem föreningens egen väggalmanacka, visserligen intressant, men jag kan köpa den i handeln för 50 kronor. Österåkers hembygdsförening erbjuder heller inga föredrag eller andra sammankomster för medlemmar utom två årsmöten. Den här föreningen kan väl snarast ses som en möjlighet att vara med i en studiecirkel till en bråkdel av vad det kostar att gå en ABF-kurs. Och då kan man välja mellan att gå med: i fotogruppen och hjälpa till med att organisera föreningens stora fotosamling som går att ta del av på nätet; i byggnadsvårdsgruppen och renovera föreningens gamla stugor; i torpgruppen och inventera och dokumentera sådana fastigheter i kommunen, etc. Föreningen bedriver viss informationsverksamhet i skolorna också jämte håller igång några små museer så medlemskap här får väl ses som att man stödjer de aktivas arbeten med att bevara imaginära och konkreta rester av hembygdens historia.

Sammantaget behövs hembygdsföreningar, både för att ta hand om och förmedla kunskap om “gamla saker” och dito sysslor, som för att bevaka samtiden utifrån sitt kulturhistoriska perspektiv. Heja på!

Oxie Härads Hembygdsförening

När jag själv höll föredrag i ovan förening: Om August Palms uppväxt i Husie

Österåkers Hembygdsförening

P.S. Utom tävlan har vi Malmö Kulturhistoriska Förening som är den urbana motsvarigheten till de båda ovannämnda. Jag är givetvis med här också och får för 125 kronor om året årsboken samt inbjudningar till föredrag, utflykter, guidade visningar och middagar, somt är här gratis annat kostar. Den här föreningen delar ut stipendier till sökanden, vanligtvis för bokprojekt om stadens historia.

Malmö Kulturhistoriska Förening

Mina artiklar i föreningens årsböcker

Trevliga vårprogram för oss som vill gå i historiska spår i Malmö med omnejd

Oxie Härads Hembygdsförening går för våren 2022 ut med ett sedvanligt stort föredrags- och utflyktsprogram. Som i prepandemitider! Då är det bara vädret vi får hoppas inte sviker vid utomhusaktiviteterna och att kakorna är lika goda som vanligt vid sammankomsterna i Kummingården!
Kalendarium aktiviteter våren 2022 för Oxie Härads Hembygdsförening

Malmö Kulturhistoriska Förening har kanske ett något mindre utbud förlustelser i malmöhistoriens tecken, men det som ges i vår håller stilen: 8 mars besöks Malmö universitet för föredrag av Roger Johansson om pågående forskningsprojekt om stadens historia; 20 april är det årsmöte med samtal mellan Jeannette Rosengren och Kalle Lind om äldre tider och sist; 21 maj heldagsutflykt till Österlen.
Vårprogrammet 2022 för Malmö Kulturhistoriska Förening

Malmö Stadsarkiv satsar inte på några analoga sammankomster i vår enligt vad som syns på hemsidan. Men där upptas å andra sidan ett antal föredrag att avnjuta digitalt när man vill och det kan också vara bra i dessa fortsatta pandemitider!
Malmö stadsarkivs digitala föredrag, guidade vandringar och utställningar våren 2022.