Husiebiblioteket bjuder in oss till ett nytt samkväm om Husie historia: den 8 oktober klockan 18 hoppas jag få träffa dig för en timmes underhållande möte om bland annat en legendarisk olympiabrottare från Kvarnby, Anders Ahlgren, och om nestorn till den lokala historieforskningen, Helge Andersson, och vad han bland annat grävt fram. Du vet kanske fler idrottsmän och kvinnor från trakten vi inte får glömma? Och kan kanske berätta mer om Helge Anderssons forskning? I vilket fall hoppas jag du kan komma! Anmäl dig på Husiebibliotekets hemsida, det är begränsade platser.

Det var väldigt roligt på evenemanget Farfars Husie tidigare i år. Själv hade jag förmånen, förutom att få hålla låda inför fulltalig och jättetrevlig publik, att även få löst ett mysterium! Nämligen: Huset på bilden som en gång var hem för mina närmaste, framlidna, anhöriga. De flyttade på 30-talet in i sitt nybyggda hus som enligt familjefotoalbumet stod i Hohög, men var? När jag flyttade ut från innerstan för 21 år sedan för att ta mitt hus i Kvarnby i besittning erinrade jag mig efter ett tag att jag kände igen det där med Hohög som dök upp som namn här och var… Jag hittade fotot och med det i hand tog jag mig runt en gång, för att se om jag kunde hitta huset. Jag trodde det skulle vara tämligen enkelt med tanke på den särpräglade fasaden på huset i bakgrunden, men icke!

På Husiedagen hade jag med mig fotografiet och visade det för några som stannat kvar efter mitt lilla anförande. Vi pratade om ditten och datten och sedan skiljdes vi åt. Trodde jag. Men när jag lite senare är på väg ut från den gamla Hohögsskolan – som min mamma bör ha gått i som liten och som det var väldigt roligt att få komma in i för första gången- så kommer ett par springande mot mig och med andan i halsen säger att de har hittat mina morföräldrars hus! Helt otroligt! De hade gått förbi det på sin väg hem och känt igen det från bilden. Ett fotografi taget på 30- eller 40-talet och som paret sa: “Det ser precis likadant ut idag, till och med grindstolparna är kvar.”

Vi tog oss dit tillsammans och allt stämmer. (Huset i bakgrunden står också kvar, men med ny fasadbeklädnad!) Vi knackade på, men huset verkade obebott. Väl vid ytterdörren gick det dock att försiktigt titta in på trädgården. En lustig trekantig trädgård med några gamla päronträd runt om. “De träden har nog din morfar planterat” sa paret. Då lipade jag lite lätt.

Det var så gulligt alltsammans. Nu känns det som om jag fått mina anfäder till grannar och jag har blivit ännu mer husiebo än tidigare. Tack kära okända par för att ni gjorde er möda för min skull, det betyder jättemycket för mig! Och det är väl det historien är till för: att skapa gemenskap och möten mellan oss som lever här och nu och föra handlingen vidare så att säga. Så kom nu den 8 oktober! 🙂