Är du med i någon förening, skänker pengar till någon bidragsorganisation eller är engagerad i annan ideell verksamhet där det utgår en tidskrift till medlemmar och stödjare? Det är jag och tänkte här berätta vad dessa publikationer egentligen berättar om!
Jag börjar med Västervikingen, organ för Tjustbygdens Järnvägsförening som upprätthåller rälsbusstrafiken på smalspårsbanan Hultsfred-Västervik. Hur kom jag nu att hitta denna pärla? Jo, jag tillbringade mina tidigaste barnaår i Västervik och det man är med om i den åldern fastnar gärna extra i minnet.
Och det har rälsbussutflykterna gjort vilka jag då frekvent var ute på med mina morföräldrar till och från Västervik. Jag älskade att sätta mig i förarstolen längst bak på tåget och låtsas att det var jag som körde. Att tåget gick baklänges var en negligerbar petitess. Sen kräktes jag tyvärr också ibland på dessa skakiga smalspårståg och det minns man ju också.
Nåväl, 60 år senare besöker jag Västervik av andra skäl och upptäcker att stan fortfarande har en plats i mitt hjärta och sinne! För att göra något går jag med i järnvägsföreningen; som ett sätt att hålla kontakt och återuppliva gamla minnen. Och nu börjar jag återvända årligen, åker specialtursutflykt för medlemmarna i de kära gamla rälsbussarna och får mig till livs föredrag om bygden, dess öden och händelser och vad järnvägen har betytt här.
Bara ovan räcker ju. Men det som det berättas om i medlemstidningen säger något mer. Något som jag också upptäcker i de två andra tidskrifterna som jag här vill omtala.
I Västervikingen skrivs det först och främst om aktiva medlemmars arbeten med reparation och underhåll av nuvarande tåg och järnväg. Det är rapporter från verkstad och fält. Men läsaren ges även nerslag i järnvägens historia och betydelse; om hur trafiken fungerade tidigare och vad som kunde hända då. Samt om kommande investeringar, nödvändiga ingrepp och inköp, men även om utflykter och andra medlemsärenden. Hur kan man tycka det inte bara är läsvärt utan rent av fängslande att ta del av? Särskilt när man inte fattar allt det tekniska.
Jag kom att tänka på det när jag nyligen tog mig igenom senaste årsboken för Oxie Härads Hembygdsförening. Som en snygg övergång (ännu en!) från ovan järnvägsförening så har OHHs senaste årsbok temat När tåget tutade och kaffet doftade. Jag kom att sträckläsa boken och fick mig till livs redogörelser för i delar av häradet en gång befunna affärer, handlanden, entreprenörer, järnvägar, tåg och banvakter.
Samt välgörande artiklar om hemslöjd. Kvinnors handarbeten och dess historia brukar fint tas tillvara i den här föreningens årsböcker genom kompetenta skribenter Sammantaget fick jag mig dock även här till livs historier om en mängd ämnen och områden som jag inte heller trodde mig bry mig så mycket om, egentligen. Så nu började jag fundera.
Vad är det som gör att jag läser om sånt jag inte tänker mig vara intresserad av och ändå tycker att jag har berikats av läsningen? Att jag känner mig upplyft och nästan rörd av att läsa om allas mödor med att gemensamt arbeta för att bevara och berätta? Att ämnena tydligen kvittar så handlar det om vikten av intention och utfall istället som när dessa “stämmer” berikar och värmer? Kanske det.
I varje fall är det nog så när det gäller de två ovan nämnda medlemspublikationerna. De är båda välskrivna (men jag ser fram emot fler bildtexter i nästa års årsbok för OHH 🙂 ) och de delar samma anda: ta vara på det som finns kvar och gör något för dess fortbestånd eller åminne; se framåt; var konstruktiv med de medel som finns; visa på vad människor kan åstadkomma när vi kommer samman och arbetar oegennyttigt. Helt fantastiskt! Särskilt det senare.
Och då var jag framme vid den tredje och sista tidskriften: Afghanistan-nytt.
Svenska Afghanistankommitténs medlemstidskrift. Det här skulle kunna vara en publikation som gav en ångest bara av att den damp ner genom brevlådeinkastet några gånger om året. Så mycket hemskt som händer i Afghanistan där kvinnornas situation är en enda mardröm. Hur orkar eldsjälarna i den föreningen ens en gång att försöka åstadkomma positiva förändringar? Särskilt efter att talibanerna förbjudit Svenska Afghanistankommittén att arbeta i landet.
Men då söker sig de aktiva till de vägar som är öppna och bedriver hjälpverksamhet i andra former istället, som till exempel genom den Norska Afghanistankommittén som fortfarande får agera på plats.
Svenska Afghanistankommittén är sannerligen besjälad av samma syn som genomsyrar de två tidigare nämnda skrifterna, men här framstår det självklart i betydligt mer hjärtskärande och dramatiska färger. Men grundtanken finns där: vad kan vi göra? Med betoning på varje ord. Inget är för litet, allt är betydelsefullt. Och så får jag i den här tidskriften läsa om kvinnan som med hjälp av en symaskin kunnat börja försörja sin familj och att barnet som trampat på en mina äntligen kunde få en benprotes. Skärvor av liv, glimtar av ljus i mörkret.
Det är inte bara så att detta är det enda man orkar ta in från Afghanistan numer, det är också det enda som fungerar och gör någon skillnad: berättelserna som säger att vi måste ha hopp och agera därefter, ett steg i taget.
Dessa mina senaste rader utgör kanske en väldigt haltande jämförelse i sammanhanget. Men utgångspunkten verkar vara samma i de tre sammanslutningarna och vad de väljer att förmedla: Skapa och förmedla mening med det som görs, gör det som kan göras och agera i gemenskap, se framtiden an och bevara historien, etc. Ett mönster att applicera på mänsklig aktivitet i stort, tror jag. Men vad vet jag. Fast det är detta som jag finner är gemensamt för vad de här tre tryckta verken berättar om och som gör att det känns så bra att läsa dem alla.
Länkar
Oxie Härads Hembygdsförening
Svenska Afghanistankommittén
Tjustbygdens Järnvägsförening
Kort från Kvarnby 